Tal vid firandet av Sveriges nationaldag, gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014
Vet ni vad det är för färg på Sveriges snabbaste ko?
Ho ä jämt blå.
Vadå blå?
Ko-bolt.
Detta apropå blå färg på vår flagga.
Friheten är alltid värd att försvara. Så hette det, när jag gjorde lumpen.
Frihet. Så tänker jag på den här dagen, när jag blir högtidligt stämd. Jag brukar bli det.
Nu ska jag läsa slutet på en text om min privata släkthistoria. Det finns en bild i den. Jag vet inte var jag har fått den ifrån, men jag tycker om den.
Du står i ett månghundraårigt led
och det går att förstå varandra
Jag hade inte kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen.
Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.
– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.
Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt. Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till min villatomt i Forshaga.
Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.
– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.
Där var det slut på den texten.
Nu är det ju inte bara till Savolax och Karelen som ledet går. Det fortsätter. Var femte värmlänning är finnättling, brukar det sägas. Andra är släkt med norrmän, valloner, jugoslaver, kurder, irakier. I Munkfors och Hagfors-trakten har vi fått en ny sorts bygd. Holländar-bygden.
Alla behövs.
Alla har behövts, för att bygga upp vår välfärd i Värmland.
Alla kommer att behövas, om vi ska få nån pension en vacker dag.
Men. Att säga välkommen är inte bara en ekonomisk fråga. Verkligen inte. När vi säger Välkommen! så gör det oss till bättre människor. Humanister. Vi blir medmänniskor. Sverige är stort, här finns gott om plats.
Vi behöver dom nya intrycken. Vi behöver dom nya maträtterna. Tänk vad tråkig den svenska fredagskvällen skulle va’ utan tacos. Den svenska vardagen utan pizza, kåldolmar, thaibufféer och kinamat.
Ett långt led blir det, om vi fortsätter förbi Karelen, förbi Norge, förbi Vallonien, Tyskland och andra länder. Till slut kommer vårt led att sluta i Afrika.
Det var där det började. Där stod mänsklighetens vagga.
Jag blir så full i skratt, när jag tänker på vissa högerextrema. Vissa få högerextrema som vill skicka tillbaka folk dit dom kom ifrån.
Blir den politiken verklighet. Då blir det trångt i södra Afrika. För då ska vi alla dit. Hela jordens befolkning. Varenda svensk högerextrem är afrikan innerst inne. Det tycker jag är roligt.
En gång var jag på ett politiskt möte. Då var det en karl som sa:
– Vi måste akte ôss för å använde svenske flagga. Annars tror fôlk vi är rasister.
Han mena väl. Han gjorde verkligen det.
Han var antirasist, det var därför.
Det är jag också. Antirasist. Och just därför att jag är emot all rasism – just därför tycker jag att det är särskilt viktigt att vi slår vakt om den svenska flaggan. Den får inga rasister ta ifrån oss. Den ska vi erövra hela tiden, precis som demokratin.
Vi som vill ha frihet.
Vi som tycker att alla människor har samma värde. Vad dom än tjänar. Vad dom än jobbar med. Var dom än är födda. Vad dom än har för färg på skinnet. Grisskärt som jag, eller något brunare och finare. Eller hur dom nu ser ut. Människovärdet är ett – och odelbart.
Dikt av min påhittade vän Viktor Root:
Sanningen ôm invandringen
Bor dä inte för många invandrare i Sverige?
Du, dä’ värre än så.
För drygt 10 000 år sedan va dä
två kilometer tjock is här.
Två kilometer –
Vi ä’ invandrare allihop.
En gång, när vår Frida var liten. Då kom hon hem en dag från förskolan och berätta:
– Pappa, nu vet ja vart di där mörke barna ä ifrå.
Jaha, tänkte jag. Va’ bra. Nu har fröknarna på förskolan berättat om flykten över bergen från Kurdistan, och hur viktigt det är med gästfrihet, och att alla människor har lika stort värde, och…
– Säger du det, sa jag. Vart är di ifrån, da?
– … Annebergsgatan.
Frida hade rätt, förstås. Precis så enkelt var svaret. Di mörke barna va ifrån vår granngata Annebergsgatan. Vi är inflyttade allihop. Vi har bara kommit lite olika tidigt.
Barnen som flydde över bergen i Kurdistan, i dag är dom berömda sångare, debattörer och ståuppkomiker i Sverige. Eller vanliga arbetare, tjänstemän och företagare. Sådana som berikar det svenska samhället, precis som ni och jag.
Frihet. Det kan vara att bo i en kommun som har lagom många bussar till jobbet och bra barnomsorg. Så som vi tyckte, när vi flyttade hit för 30 år sedan. Snart har jag bott halva mitt liv i Forshaga kommun.
Frihet. För mig är det svensk allemansrätt. Själv äger jag fyra träd. Två äppelträd och två paradisäppleträd. Det blir ingen skog. Men en halv minut hemifrån har jag en skog, om jag springer fort.
Den får jag vara i. Gå eller orientera eller åka skidor eller grilla korv med barnbarna. Det är frihet.
Vill jag bada, vilket jag sällan vill, för jag är av det frösnare slaget. Men vill jag det, då ligger Klarälven där. Och Skivtjärn. Och Abborrtjärn.
Nästan inte en privat-skylt i hela kommunen, som stänger mig ute. Inte många i alla fall. Det är frihet.
Allt är inte bra i den här kommunen och i Sverige. Jag skulle kunna räkna upp både det ena och det andra. Sådär som vi alla kan, beroende på vem vi är och vad vi själva har för behov och värderingar. Det är också frihet.
– Hur ärrä i Sovjet? brukade dom säga till ryssarna förr.
– Jo-ra, en får inte klaga… svarade ryssen. Det var så, där.
I Sverige får vi klaga. Ringa tidningarna och tipsa, anonymt. Skriva insändare. Gå bort till Angelica i kommunhuset och föreslå förbättringar. Det är frihet.
Hon är så fin, den svenska flaggan. Gul som sola, blå som himlen över min värld. Eller som Klarälven, den gamla samfärdsleden som fortfarande knyter ihop den här bygden.
Gul å blå… Dom färgerna har hon burit, minst i 500 år. Dom första säkra uppgifterna om en blå duk med ett gult kors är från mitten av 1500-talet.
Skulle vi ge bort symbolen för vår frihet till rasisterna? Aldrig i livet. Hon är vår, vare sig det gäller att heja på Tre Kronor, eller när vi behöver en symbol för just friheten. Den som svenska folket har kämpat sig till, precis som med demokratin. Den som alltid är värd att försvara.
Den får inga rasister ta.
Vi borde inte sjunga nationalsången bara när det är hockeymatch. Jag tycker det. Inte för att jag är nationalist. Utan för att jag inte är det.
När jag började mitt första jobb, på sågverket i Molkom. Då trodde jag att alla proletärer var lika. En barnslig åsikt, men så trodde jag. Gudskelov hade inte mina arbetskamrater läst samma bok som jag, om den saken.
En var amatörastronom. En var Molkoms störste storfiskare. En var den flitigaste raggarn vid Trätorget, framför station. En drömde om å få leva ända till år 2000. En var en bättre truckförare än jag någonsin har stött på di senaste 40 åren.
En – jaga sork hemma på tomten, med stämjärn, hammare och tålamod.
Han fick ingen sork.
Dom var inte lika. Dom var naturligtvis olika allihop. Dom fick gärna va’ det, så länge dom kom i tid på måndag morron och lyfte sin tvåtum-fyra.
Det var det jag lärde mig, på en brädgård i Molkom. Utan att gubbarna på Molkoms bruk tänkte på det, så gav dom mig en av mina viktigare lärdomar i livet:
Detta att ett kollektiv aldrig blir riktigt starkt, förrän det tillåter individerna i kollektivet att vara just – individer.
Det är därför jag tycker så mycket om Sverige, svenska flaggan, Värmlandsvisan, Idas sommarvisa och nationalsången.
Inte för att vi värmlänningar och svenskar är bättre än andra. Inte för att vi är viktigare. Vi är väl ungefär som han som jaga sork med stämjärn. Allt går inte bra, som vi försöker med. Men – för att jag trivs så bra med att vara just såhär, i en stor gemenskap av individer.
En, som tittar på tecknade amerikanska filmstumpar på julafton, och hockeyslutspel i april, och som tycker fel låt vann, i maj. Det tycker jag vi kan få vara.
Ett Sverige som fortsätter att bevara sin särart, men som samtidigt nyfiket tar emot nya intryck utifrån. Hela tiden.
Varje sig det handlar om att importera maträtter som pizza, strimlad biff med sötsur sås eller grekisk sallad. Eller – att ta emot medmänniskor som har fått lov att fly från krig och förtryck, där dom en gång blev födda.
Här visade jag upp en skylt med namnet på en facebookgrupp där jag är aktiv och berättade om den:
Front mot rasism och gryende fascism
Gruppen vill samla alla som tror att alla människor har samma värde. Oavsett vad vi tror på i övrigt och vilka partier vi röstar på.
För ett halvår sedan hade gruppen en medlem. Nu är vi 12 500. 12 500!
Det ökar hela tiden. Svenska folkets motstånd mot rasismen är stort, vi får inte glömma det.
Varje dag lägger folk in nya inlägg, länkar, tips på manifestationer och andra kommenterar. En så aktiv diskussion med så många entusiastiska deltagare har jag aldrig sett förut.
Gå med ni också.
(Under mötets gång hann en person gå med i gruppen och en annan anmälde sig när jag talat färdigt. Just nu har fem sex ur publiken gått med, flera andra var med redan tidigare).
Vi är inte bättre än andra länder. Inte på allt. Vi är inte bättre än andra folk. Men – det behövdes ett ställe som blev såhär, ett språk som blev som vårat och en individ som ble’ såhär.
Det blev jag. Det blev vi. Vi får va såhär.
Det är frihet för mig.
Tack för mig!
(Talarmanus vid nationaldagsfirandet i solen på gräsmattan utanför gamla kraftstationen i Deje, 6 juni 2014. Gamla kraftstationen är en fantastisk lokal för det den nu används till: konstutställningar, kulturprogram, café. Angelica som nämns i texten är kommunalrådet i Forshaga kommun, Angelica Rage.)
Länkar till tidigare blogginlägg:
Får en fattig ha mobil – eller hund?
Fnys åt folkföraktet i stället
Dretvä’r är när det regnar fast du tydligt sa ifrån.
