Lärdomar – Sida 38 – SVENSSONS SLÄNG

När inte plåstren hjälper

Tre plåster har jag. Humor, kunskap och löpning.

Ibland blir jag så trött på det lilla ordet ”Trivs” som jag alltid ska använda.

Sant är att jag har viss begåvning på att trivas. Människan har överlevt just på grund av sin förmåga att anpassa sig till de jäkligaste förhållanden. Kyla, värme, djungler, öknar, hunger, smärta, allt kan hon uthärda. I det perspektivet är jag ett ynkligt stadium av evolutionen, men mycket elände har livet likafullt lärt mig leva med.

Mer tänker jag inte orda om just det. Mina texter och bilder här och i andra sociala medier vill gärna vara personliga men aldrig för privata. Det finns en gräns och i dag handlar den om att jag inte tänker berätta varför ordet ”Trivs” växte i min mun i går och fortfarande gör det.

Första plåstret
Plåstren kan vi däremot prata om.

De flesta människor jag känner har sina bekymmer. Ibland har livet sorger och bedrövelser för alla, sånt slipper ingen undan. Då drog den tidiga homo sapiens isär munnen och visade tänderna. Jag tror det var där, under hotet, hon uppfann leendet och småningom skrattet.

Titta hur de flesta bra stå upp-komikers skämt är konstruerade. Vi blir förvånade, rädda – och i samma sekund kommer skrattet som en förlösare. För mig fungerar det så och jag tror det är djupt mänskligt.

Det är klart att jag inte skrattar åt sorgerna vi har. Hård blir jag aldrig. Däremot hittar jag ofta annat att småle åt, mitt i eländet. Ibland är detta en nödvändig flykt för tanken, för att själen ska orka överleva. Ibland handlar det om livslång träning i distans till sig själv. Den distansen är viktigare än vi tror. Själv har jag alltid haft svårt för folk som inte kan skratta åt sig själva.

Hur som helst, den humorn har räddat mig många gånger och det har jag vetat länge.

Andra plåstret
Att det andra plåstret finns och hur det fungerar inser jag medan jag skriver det här inlägget. Det är löjligt att jag inte fattat detta tidigare, men hellre nu än aldrig. Kunskapen är mitt andra plåster.

Tänk dig att du sitter på tåget och nu stannar det mitt i skogen och ingenting händer. Minuterna går. Vilket väljer du, fortsatt ovisshet eller information i högtalarna om att någon stulit en kopparledning så att signalerna inte fungerar?

Det är klart att du väljer kunskapen. Du får sitta lika länge i din kupé i alla fall men nu vet du varför.

Tredje plåstret
Löpningen är mitt tredje plåster, min ständiga smärtlindrare. Den metoden har jag skrivit ofta om. När jag springer släpper spänningarna i kropp och själ, åtminstone för stunden och ofta längre. Jag kan vara arg och stressad när jag börjar springa men aldrig när jag kommer tillbaka.

Då har jag dessutom hunnit tänka under tiden. Efter några kilometer är hjärnan rensad och nya idéer vaknar.

– Vänta nu, om vi gör såhär …

***

En del stunder hjälper inte något av plåstren någon längre stund, fast det är en annan och högst privat historia.

Det är aldrig plåstrens fel.

Bevis nummer två på kapitalismens överlägsenhet

Hur var det Tage Danielsson skrev? ”Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas väl bäst av den enkla sanningen att det finns få 75-åriga gruvarbetare som kan klå Marcus Wallenberg i tennis”.

Sant.

I dag har man upptäckt bevis nummer två. Kapitalismens överlägsenhet som skapare av ett bättre människosläkte bevisas näst bäst av den enkla sanningen att elever på fristående gymnasieskolor ofta får högre betyg.

Än vad de är värda.

Inte meningen?
Det är Dagens Arena som gjort en granskning. Den visar att elever på de här friskolorna oftare får ett högre betyg än vad de presterat på nationella proven. Särskilt stor är skillnaderna i matematik.

Ingen vet varför.
Eller hur.

– Det skulle kunna vara så att drivkraften att sätta högre betyg är större hos fristående skolor än hos kommunala skolor. Men det är inget vi kan säga med säkerhet. Det säger Karin Hector Stahre, enhetschef på Skolverket.

Skulle kunna? Jaså, det skulle det kunna?
Nämen.

Fniss.

### Inte nog med att friskolor är mer generösa med betygen. I våras presenterades en forskningrapport som visade att fristående gymnasier rättar proven generösare än kommunala skolor.
### Kapitalismen ÄR överlägsen.
### Det var den som uppfann filmningen i fotboll också.

Har glesbygden en chans?

Vill vi att dagstidningen ska överleva i digitala tider, när Facebook, Google och andra tar annonspengarna och därmed maten ur munnen på den? Då tror jag lösningen bland annat finns i sådana här redaktionella satsningar:

Värmlands Folkblad utmärker sig ständigt i sin kamp för mångfald och medmänsklighet, mot främlingsfientlighet. När det tidiga 2000-talets mediehistoria ska skrivas kommer chefredaktören Peter Franke och andra ledarskribenter på VF att hedras mer än många inser i dag.

Här är länkar till en annan satsning från det värmländska folkbladet. VF:s ambitiösa serie kring landsbygd och mindre orter och deras möjliga överlevnad. Läs Johanna Rickans och Daniel Olaussons reportage och Peter Frankes ledare.

Måste vi alla bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Om svaret är nej, vad bör göras? Lära av Norge?

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING

27 dec: LESJÖFORS: ”Man trodde det skulle ordna sig på något vis”

28 dec: HAGFORS: ”Försvinner järnverket finns inget Hagfors kvar”
28 dec: STATSVETAREN: ”Urbaniseringen är ingen naturkraft”

29 dec: MUNKFORS: Glest Värmland lockar ny generation holländare
29 dec: PROFESSORN: ”Risk att vi får en etnisk delad arbetsmarknad”
29 dec: VÄRMLAND: Arbetsmarknadsråd ska locka spetskompetensen

30 dec: SUNNE: ”Du behöver inte flytta till storstaden för att lyckas”

31 dec: NORGE: Norska modellen ett föredöme

3 jan: LEDARE: Trenden går att vända

Tycker du om djur men inte om människor?

Vår familj har nästan alltid haft katter och älskat dem. När jag var barn bodde vi på en liten bondgård där i stort sett vartenda kreatur hade namn och blev kliat bakom öronen. Vi tyckte om djur, det gjorde alla våra grannar.

Det var så vi såg på livet.

Sedan dess har jag svårt för folk som gillar djur men inte människor. Räcker inte din kärlek till båda är du inte mycket till människa.

Därför är det bedrövligt hur den unge eftersöksjägaren i Kil utanför Karlstad blivit utsatt, nu igen. Det är dessutom illa att Naturskyddsföreningen och andra liknande organisationer inte tar avstånd från våldet, vad jag kan se.

Jag är medlem i föreningen men håller på att tröttna, i takt med att den vägrar ta sitt ansvar.

Överfallen, bilen bränd
Häromdagen blev den unge mannen överfallen och nedslagen utanför sin bostad. Innan dess fick han sin bil vandaliserad. För ett år sedan blev han mordhotad och han har fått ta emot många andra hot per telefon. En tidigare bil blev först repad och fick framrutan krossad, senare eldades den upp.

Allt för att han genomförde sitt uppdrag från oss andra och avlivade en trafikskadad varg för ett år sedan. Befriade den från smärta och framtida svält.

Allt för att någon eller några inte läst sin läxa, den om människosynen men också om djurvården. Den dag våra eftersöksjägare slutar städa upp efter trafiken kommer Sveriges skogar att vimla av trafikskadade älgar, rådjur, vildsvin och rådjur.

De djuren kommer att lida.
De kommer inte att få någon lindring.

Skamligt.

Vemod över tysta kanoner

Ett annat år.

Det är en vemodig sak att mitt mest besökta blogginlägg 2016 var det här: En särskild plats i helvetet

Vemodigt för att det skrevs 2014.

Vemodigt för att det tydligen ansågs aktuellt i svenska skidspår i vintras med. Någon måste ha länkat det och fixat alla besöken, jag gjorde det inte.

Vemodigt när jag tittar ut på midvintergrönskan, vemodigt när jag dessutom vet att snökanonerna vid vår friluftsgård står tysta i vinter på grund av vattenbrist. Vemodigt.

Hot mot trivsam årstid
Vi får ta nya tag, inte bara mot det mellanmänskliga klimathotet, det finns ett hot mot en av våra trivsammare årstider också.

Gott Nytt Kampår, alltså. Nu vänder det.
Tjohoo!

### Rubriken på inlägget från den 1 februari 2014 är en travesti på Liza Marklunds & Lotta Snickares boktitel Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

”Skicka dom till Palme-utredningen”

Jo förstår ni barn, på den tiden fanns det en sorts plattor som kallades disketter. Dom var stora som nygräddade plättar och många som tusenbröder. Skulle vi säkerhetskopiera allt från en dator gick det åt 18 stycken. Eller 20. Sånt pysslade vi med på nätterna.

Saken är den att jag har varit och tömt bankfacket. Nordea håller på och lägger ner på vår ort, sådär som banker gör, och då måste boxarna bort. Tack och hej.

Det blir en intressant stund när vi kommer hem och får se allt det vi slumpmässigt sparat för livet i bankens valv. Femtiosex disketter, fem C4-kuvert, fyra cd-rom-skivor och tre usb-minnen. I kuverten ligger betyg och husköparpapper, den delen av inventeringen går fort. Men vad ska jag göra med alla mina disketter? Femtiosex stycken, hur tänkte vi när vi bar dit dom, bunt efter bunt?

– Skicka dom till Palme-utredningen! säger en trevlig karl på Skatteverket som jag råkar berätta för, medan han letar efter en uppgift åt mig.

Det är ju ett sätt förstås.

Den natten gick fort
Då minns jag den där stora klumpen som gömmer sig i hörnet längst in under en bordsskiva i arbetsrummet. Är inte det en tjockdator? Gillar inte tjocka datorer platta disketter? Det kanske faktiskt går att läsa en gång till vad jag sparat för livet?

Mycket riktigt. Tjugotre (!) av disketterna gick åt när jag kopierade en hel datorhårddisk år 1998. Den septembernatten gick fort. Flytta markör, klicka och Spara som, flytta markör, klicka och Spara som. Så levde vi våra liv den gången. Spara som och ny diskett, Spara som och ny diskett.

Någon som vill ha en 18 år gammal fil med lokalradiokrönikor nerskrivna på hemgjord dialekt? ”Ärrä bra märrä?”. Någon som behöver manuset till en skrift för olika fackförbund om yttre miljö och arbetsmiljö? Jag har även en diskett med uppläsningar och föredrag från 1980- och 1990-talen, om du är intresserad.

Endast en ägare, prästkörd.

Släng aldrig nå’t!
I mina byrålådor har jag ytterligare tre kilo disketter, alla med Viktigt Material För Framtida Memoarer, tihi.

Det gick förresten inte att läsa disketterna. Än har jag inte fått igång den tjocke men vi jobbar på’t.

En ska aldrig slänga sladdar.

### Till dig, du orolige som undrar hur det går för oss nu, utan bankfack någon vecka:
### Vi har inte många ”guldklimpar”, det är inte vår stil. De vi har finns på annan ort. Har en jobbat på SOS-central och Räddningsverk så har en.
### Disketterna är inte stöldbegärliga, hör jag på byn. Inte ens den med mappen Div text. Det är bittert – men tack för omtanken 🙂

Mellan redan och fortfarande

Solen går upp och frukosten går ner. Innan du hinner tugga färdigt har ett år till gått.

Det är inte så noga med årtal. Jag föredrar årsringar, flyttfågelcykler och andra mer naturliga påminnelser från den tid som hela tiden kommer till oss. Tiden går inte, hon kommer till oss.

Livtets eget komma-tecken.

Duktig gubbe
Läser du mitt förra inlägg så hittar du två nyckelord i texten. Redan och fortfarande. Mellan de två orden lever vi större delen av våra liv.
– Å vad duktigt, kan du redan gå.
– Å vad strongt, kan farbror fortfarande gå.

Byt ut gå mot att cykla, göra bechamelsås eller ha sex, perspektivmarkörerna är de samma.
– Jaså, det klarar du fortfarande. Duktig gubbe.

Till fiskbullar antar jag?

Där går det livat till om dagarna

Det är någonting med perspektivet och jaget.

Å ena sidan är du dig själv, det har du varit sedan elvaårsåldern. Nyfiken, kort stubin, naturintresserad. Eller hur nu just du blev.

Å andra sidan ser du världen genom nya glasögon hela tiden. Du blir äldre, får nya erfarenheter och flyttar ditt perspektiv. En dag är plötsligt 50-åriga damer riktigt snygga, det var de inte 1964. En dag är pilfinken inte alls lika tråkig som du har tyckt.

En medelålder
Kommen så långt tar jag fram Olle Holmberg ur bokhyllan, avdelningen böcker med korta texter och eftertänksamheter. Boken jag får tag i heter Tankar i en husvagn och på sidan 122 har han hittat en intressant ålder på en människa:

”Han var, då vår berättelse börjar, någonstans i den ålder då ingen längre sa till honom: ’Vad du är duktig som redan kan gå’ och ingen ännu hade börjat säga: ’vad du är duktig som fortfarande kan gå!’”.

Där.
Där går det livat till om dagarna.

### Eller på sidorna 82 och 136:
### ”Med löpning, släggkastning och vedsågning tränar jag den tvärstrimmiga muskulaturen som är handlingsmuskulaturen; med vrede, sorg, kärlek och religion den glatta, inälvsmuskulaturen, känslolivets säte och underlag.”
### ”Då och då grips jag av häpen tacksamhet vid tanken på alla de goda människor som finns i världen, kloka, rättsinniga, i själen smyckade med skönhet. De visar vägen när man frågar dem, och gör det rätt. De lämnar tillbaka hittegods. De överfaller inte värnlösa. De är inte utklutade, fullklutade, falskklutade, utan ser ut för vad de är.”

När jag får lust att beställa traktorkursen

Jag kan inte släppa tanken på den där Hermodskursen som pappa anmälde sig till. 35 kronor kostade den, i almanackan stod det vårvintern 1949 och strax skulle de flytta till gården Almar.

Hur kan man lära sig köra traktor per post?

Traktorer och traktorredskap hette brevkursen. Det ser jag, för jag har själva kursgarantin från 3 mars kvar. När pappa hade betalat fick han ett garantiintyg på att kursen skulle bli av. Ordning och reda.

Tänkte de köpa traktor, lagom till att de började arrendera det nya stället, mina föräldrar och farföräldrar? Farfar var hästkarl. Vår snälla Sessan fanns kvar långt efter 1949 och jag minns fortfarande turer med häst och vagn till järnvägsstationen i Skåre norr om Karlstad. En gång ställde pappa mig i ett stort cementrör på flaket till vagnen som Sessan drog. Skåreborna log och vinkade när de såg mitt huvud sticka upp. Röret skulle bli brunn när vi täckdikade Almar.

En Fordson Major hade vi i mitten av 50-talet, det minns jag. Köpte de den när pappa läst kursen? Namnet uttalades alltid på kallstamål, som om traktorn var gammalt befäl på I2 i stan. Ma-jooor. Så uttalar jag den traktorn än. Fårdsånn Ma-jooor.

Finns på antikvariat
Jag söker på nätet. Till min förvåning hittar jag kursen på antikvariat Röde Orm, inbunden med alla tio kursbreven. 200 kronor. Ska jag slå till? Det blir en julklapp till mig själv och så får jag samtidigt veta hur det gick till när pappa lärde sig köra traktor i Värmland via brev från Malmö.

Funderar. Hur mycket var 35 kronor 1949? Lika mycket som 629 kronor i dag, påstår nätet. Året därpå var lönen för ett manligt dagsverke 18 kronor och 8 öre, berättar en bok jag faktiskt har. Ett kvinnligt dagsverke gav 15:29, världen var inte rättvis då heller.

Vid det här laget är jag besatt av pappas kurs. Jag är precis på vippen att slå till och göra affär med Röde Orm när en tanke slår mig. På pirriga ben skyndar jag till nedersta hyllan i gästrummet. Det är där pappas jordbruksböcker står. De som han sparade i alla år, fast vi slutade med jordbruket 1968.

Jag har den redan
Mellan Kaninskötsel och Husdjurens sjukdomar hittar jag den. Rött klotband, välbevarad: Traktorer och traktorredskap. Fick han boken efteråt, när han gått själva kursen? Kursbreven fick de ju ett i taget. Skickade Hermods boken när deltagarna läst alla tio breven och postat sina svar?

Brev 9, fråga 1, 5 och 6:
Förklara, varför remskiveeffekten i regel är mindre än motoreffekten.
Hur skall a) skivristen, b) skumristen på en traktorplog ställas in?
Hur justerar man utlösningsanordningen på en Sesamplog om utlösning sker alltför lätt?

Det är en speciell känsla att hålla i boken. Vad drömde pappa, när han läste om nedre dödpunkten, gummihjulstraktorer och start av kall motor? Jordbrukets mekanisering hade redan börjat, några år senare skulle den bidra på allvar till flykten från landsbygden. I slutet av 1960-talet, när vi själva blev en del av statistiken, lades det ner 25 småbruk per dygn i Sverige.

Våren 1968 var vår gård en av de 25, då hade vi flyttat från Almar.
Jag har inte slutat göra uppror än.

Allt börjar med solen
Självklart kan du inte lära dig köra traktor per korrespondens. Det begriper agronom Karl-Åke Svensson mycket väl. Det är han som skriver kursbreven i brevkursen Traktorer och traktorredskap åt Hermods. De tio kapitlen i det röda klotbandet är läsvärda än i dag. Han börjar ambitiöst med själva energin och sedan är kursen i gång:

”Energi betyder egentligen verksamhet eller handlingskraft, och man brukar också säga, att energi är förmåga att utföra ett arbete. För att en tyngd skall lyftas från marken, måste en ansträngning göras, ett arbete uträttas. Om en kropp har lyfts ett stycke från marken, har den fått förmåga att lyfta en annan lika tung kropp, därigenom att den själv ånyo sänkes till marken.”

”Den egentliga energikällan för oss är solen. /…/ Det är denna energi, som utgör förutsättningen för allt liv på jorden.”

”Inom kommunikationsväsendet har förbränningsmotorn åstadkommit en verklig revolution. Man behöver endast tänka på de milliontals automobiler och liknande fordon, som äro i bruk, för att inse motorernas betydelse inom detta område.”

”En förbränningsmotor utvecklar vid ett visst tillfälle en effekt av 1 350 kgm/s. Beräkna effekten i hästkrafter.”

”De viktigaste motordrivmedlen äro bensin, sprit-bensinblandningar, motorfotogen och motorbrännoljor.”

”Förgasarmotorn är den vanligaste traktormotorn.”

”Är motorn fullt varm, kan den startas direkt på fotogen. Om motorstopp inträffar under körningen, behöver man sålunda inte använda bensin vid starten.”

Stort till smått, smått till stort
Jag har aldrig varit intresserad av motorer, inte sedan mopeden fullgjort sin nytta. (Kära nån, den kära vännen och jag har 50-årsjubileum till sommaren). Traktorer gillar jag mer nu än då, för nu skyller jag på dem när jag vill se Bonde söker fru. Fast visst tänker Karl-Åke Svensson som jag:

”Om motorn inte går i gång vid startförsök eller plötsligt stoppar under körningen, gäller det att snabbt finna orsaken härtill. För att lättast finna felet bör Ni följa ett visst system.”

I kursbrev 10 hittar jag skissen över hur rundharvning går till. Den speciella form av färdande på fosterjorden som jag ägnat många dagar av mitt liv åt och som gjort att jag bestämt mig för att aldrig någonsin klippa gräsmattan på det sättet. Fast det vore effektivast.

Sådana här finurligheter vimlar boken av:
”Om ackumulatorbatteriets poler sakna märkning, kan Ni lätt kontrollera vilken som är plus- eller minuspol, genom att fästa en järntråd vid vardera polen. Trådarna hållas på något avstånd från varandra i en kopp vatten tillsatt med en nypa salt. Den tråd, som lämnar gasblåsor, sitter vid minuspolen.”

Eller den här, underbara:
”Det är ganska vanligt, att man använder för stora redskap till små traktorer, under det att redskapen till stora traktorer ofta väljas för små.”

Intönäsch’önell
I början av inlägget berättade jag hur vi bönder i Grava socken uttalade traktormärket Fordson Major i mitten på 1950-talet. Det var inte menat att förklena oss och våra grannar. Vi producerade mat och få av oss hade gått ens en kortare studiecirkel i engelska den gången. Vi gjorde mat, det var vad vi gjorde.

Karl-Åke Svensson inser problemet. Traktorer har en tendens att ha engelska namn och deras användare i slutet av 1940-talet har en tendens att inte ha läst engelska. Nå, han tänker som jag. En får inte göre fôlk bet. Här är hans förslag till uttal, nederst på sidan 3 i brev 7. Jag älskar honom för det:

”1 Uttalas intönäsch’önell, 2 fa’måll, 3 keis, 4 ålli’vö, 5 all’is tja’mös, 6 dir, 7 mäss’i härr’is, 8 kätt’öpillö.”

Tänk den som hade en kätt’öpillö.

Komplettering till julregler

I går publicerade jag regler för hur julen får firas, så det ska bli lite ordning. Du kan klicka och läsa dem här. De skrevs först på skoj men snart också för att dokumentera hur två 50-talister i en mindre svensk kommun i ett skogslän beter sig. Två envisa traditionalister med (i de här frågorna) viss förändringsbenägenhet. Viss. Vi har ju börjat med strumppresenter, när nu det skedde, och med ledljusslinga för några år sedan.

Trots att vi är kärnkraftsmotståndare.

Alla dagar ska inte se likadana ut. Där har du vårt motto. Alltså äter vi inga semlor i oktober, tar inte in granen vid Lucia och spelar inte in Kalle Ankas jul på video. Så lever vi och det är mycket medvetet.

Du måste inte
Här är några kompletteringar till gårdagens 21 regler:

1. Du måste inte fira jul och Lucia. Alla tror inte på en kämpande kvinna från Sicilien med mörkt skinn och mycket jävlaranamma. Alla tror inte på ett judiskt flyktingbarn i ett stall i Palestina, fött före sex. Alla tillber inte ett turkiskt helgon med vitt skägg, röd rock och säckar fulla med presenter. Det är helt OK. Var och en får bli salig på sin tro. En del tror inte ens att renar kan flyga.

Respektera det.
Själv tror jag inte på kommersialismens avarter.

2. Om du nu firar Lucia så får hon vara en han om han vill och hen måste inte ha mörkt skinn som den ursprungliga lucian, hon eller han kan gärna ha annan hudfärg. Till och med skär.

3. Du måste inte ha gran, stake, klapp eller årets systembolagsglögg. Du blir snäll av pepparkakor och du får önska dig nåt om du lyckas dela kakan i tre delar, men du måste inte.

4. Du måste inte fira den färska traditionen att varje år klaga på en välment luciaannons, ett falskt Facebookinlägg om att pepparkaksgubbar är förbjudna i Närke eller att Stilla Natt inte får sjungas för att den är skriven av en nationellt pålitlig tysk. Det är den inte.

Du måste helt enkelt inte vara med i ett enda julraseri. Rasa och rasist börjar märkvärdigt lika, fundera över varför.

Jesus delade fiskar och bröd på ett berg i Palestina men några hatinlägg på Facebook delade han aldrig.

5. Du måste inte ens följa mina regler även om du firar jul. De är skrivna på skoj. I vårt hus lever vi efter dem – men det är vi. Jag måste ju ärligen erkänna att våra seder har ändrat sig nååååååååågot sedan 1974.

6. Fast… semlor i oktober … Blir inte dina år till slut rätt jämngrå och enahanda om du fortsätter så?

Alla dagar ska inte vara likadana.

Värmlands Folkblads serie DOKUMENT: AVFOLKNING

Värmlands Folkblads serie
DOKUMENT: AVFOLKNING