Etikett: Mediedjungeln

En teknikonörds bekännelse

Jag är sannerligen ingen tekniknörd. Fråga varje it-människa på varje datoriserad arbetsplats där jag verkat. Fråga min fru, för ibland har ju arbetsplatsen varit här hemma. Hon vet hur jag blir när det krånglar.

Sitter där tomögd och stirrar på sladdhärvor och konstigt översatta manualer i datorn. Av någon anledning blir jag fortare bra på dataförkortningarna än på deras program. RTFM lärde jag mig på en kafferast, men budskapet bakom de fyra bokstäverna har jag inte lärt mig tillämpa än, fullt ut.

Det brukar lösa sig. Leta information kan jag. Dessutom är en av mina naturliga talanger att se hjälplös ut, det brukar fungera till och med när man söker på google. Vete fanken hur det går till. Hjälpen kommer.

Besöksräknare? Aldrig i livet
Tänker inte dra historien en gång till, men en dag svängde denna teknikfientliga skrivkarl och blev hängiven. Det var långt före google, facebook och webbloggens dagar. Nu sitter jag här och skriver krönikor på egen sajt mest varje dag, bara för skrivglädjens skull. Varje dag? På fritiden? Jag som en gång skrev en betraktelse var fjortonde dag och dessutom tog betalt för det.

Då var skrivandet stressande ibland. Nu är det bara kul och gensvar får jag hela tiden, ibland i realtid. Sajten har jag fixat själv. Tack för den möjligheten tekniker, till sist gjorde jag som förkortningen sa. Läste den förbaskade manualen.

En sak skulle jag aldrig skaffa. Gillaknapp till bloggen. Det var nördigt.
En annan sak skulle jag heller aldrig skaffa: besöksräknare. Det var ännu nördigare.

Tammerfors?
Hå hå jaja. Nu ser min fru mig sitta framför analyssidan varje kväll sedan några veckor tillbaka. Det går att räkna besökare utan att ha räknaren på själva sidan. (Där gick gränsen). Du, säger jag till henne, nu är det en i Finland som har varit inne på sidan. Jaså, ser du vem det är? Naturligtvis inte, det går inte och det vill jag inte, men jag ser från vilka landsändar.

Ibland vistas besökarna långt bortanför de köksbord och klockradior dit betraktelserna i VF och Radio Värmland en gång nådde. Sex länder och tre världsdelar, visst är sådant kul att veta och förundras över.

Tro inte att jag har gôrmånga besökare, någon blondinbella vill jag inte bli. Jag är gerilla, inte armé. Du är stormsvala, inte måsflock. Ändå är det spännande att se att ibland, när ingen klickar gilla, är det lika fullt massor som har besökt. Ja jag vet, inlägget kanske inte var gillvärt och det är ingen tävling, detta. Viktigast är om någon enda text betyder något för någon annan – eller för mig själv.

”Putäll på er grefvar och baroner!”
Rätt många har hittat bloggen genom att söka på ordet putäll, lustigt nog, ser jag. De återkommer då och då. Det inlägget handlade om överklassafarin och hade Albert Engströms teckning som illustration. Andra har hittat hit genom att googla på ”någon använder mitt spotify konto”. Förvånansvärt många faktiskt. Hur kom flera stycken på att skriva så? Är vi många som blivit spotifyraped?

De flesta hittar fortfarande hit via facebook. Mellan sex och sju på morgonen är en tydlig topp, så då måste jag ha hunnit stiga upp och länka på fb. Suck, jag som är så’n utpräglad kvällsmänniska, vänner. Varför gör ni mig detta?

Strunt i det, jag är ju ändå vaken. Tack för att ni finns. Nu förändrar vi världen.

Fräck polis lurade reportrar

Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.

Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.

Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?

Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.

Fräckt.

Hur länge måste jag hålla på?

Är ni nöjda nu, ni som fick i gång mig på det här? Nu twittrar jag, facebookar och bloggar varenda dag, hela tiden. Hur länge måste jag hålla på? Det har jag inte fått någon information om. Tills jag fyller 75?

Gör det något om jag återanvänder inläggen om några år? Wermland forever, Bonde söker fru, Melodifestivalen, våren, löplusten och behovet av ett styck bättre värld finns förmodligen kvar, så jag tror inte någon märker någon skillnad.

Hur var det ni sa? ”Twitter, blogg och facebook är som högt blodtryck. Har du en gång börjat är du dömd till livslång medicinering”. Sa ni det eller minns jag fel?

Oj, nu fick jag löplust igen.

 

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


”Jag har ju lovat”

Han är domprost och i Nya Wermlands-Tidningen hade ledarskribenten dundrat mot Solrosuppropet. Uppropet är årets landsomfattande protest mot försämringarna av sjukförsäkringarna. Fler och fler blir utförsäkrade, fler och fler får stora problem med sin ekonomi. I fjol hette protesten Påskuppropet, även då i de kristna kyrkornas regi.

Nu på annandagen gick han till Soltorget i Karlstad och demonstrerade, trots Nya Wermlands-Tidningens muller.

– Det här är en partipolitiskt och religiöst oberoende rörelse. Jag har faktiskt i mitt prästlöfte lovat att stå upp för dem som är utanför, sa Staffan Kvassman.

Sådana präster vill vi se fler av. Kyrkor ska stå mitt i byn. Är det något som solrosor är bra på, så är det att sprida glädje, sträva upp mot himmelrik’ och samtidigt rota sig bra djupt i den svenska myllan.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren inspekterar fjolårets solrosor på den egna tomten.


”En politisk kyrka”, skriver NWT:s politiske redaktör den 7 april. ”Också en rent allmän politisering har fått bre ut sig. Ta bara förra årets så kallade ’påskupprop’ som fått en efterföljare i år. Det är ett rent politiskt angrepp på regeringens politik under förespeglingen om att man värnar om de sjukskrivna. Underförstått så gör inte regeringen det. Nej, det är bland annat sådant som gör att jag undrar varför jag fortfarande är medlem.”

Så långt NWT:s politiske redaktör.

Jesus själv? Han jagade månglare ur tempel, så fort han såg några, och delade fiskar och bröd rättvist till varenda människa som var hungrig. Nog var den karln politisk.

 

Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste få rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.

 

Halsen, musiken, projektet, oron för Ivan samt kärleken till det fria ordet och skrivglädjen

Söndag förmiddag och dags att summera den senaste tidens vedermödor.

Halsen: tog de sista två kåvepenintabletterna för drygt en timme sedan. Tack sjuksköterskor, doktorer och medicinkokare som räddade mig. Biverkning: svårt för det svenssonska sinnet att vara så bundet. En timme efter tablett får du äta mat, två timmar efter mat får du ta tablett. Hela tiden luktar din urin björklut… Nå, jag är i sväljbart och arbetsfört skick sedan onsdagen, det är huvudsaken.

Musiken: Telia och Spotify har synnerligen trivsamma medarbetare på sina kundtjänster, nu kan det sägas. När väl vår kommunikation tog sig, så har mejlen strömmat över land och riken. Inte minst till Cambridge i Storbritannien där två kvinnor på Spotify till sist förstod mitt problem, förmodligen med god hjälp av min lika förstående och tålmodiga välgörare på Telia. Numera strömmar Bruce Springsteen, Elmore James och Peps Persson (och Hasse & Tages Lindemän) ut ur min dator, tv, mobil och bilradio mest hela tiden. Utan att någon stackars namne i Karlstad råkar bryta lyssningen.

Projektet: trädgården ska förnyas, förhoppningsvis husets exteriör också, en aning. Det praktiska jobbet började i går, med att vi fällde enen och sockertoppsgranen i hörnet på framsidan. En rejäl hyrgallerkärra fyllde vi och for till mellersta kommundelen med. Framsidans böljande stenhav ska förhoppningsvis bli slätt som den blankaste slättsjö och nya rabatter ska grävas.

Oron: det finns folk som tror att solidariteten är död. Till er säger jag bara: kolla då gruppen Hitta Ivan på facebook. Där kan ni se hur många medmänniskor det finns, som bryr sig om en facebookvän till mig, och hennes försvunna hund. Ge inte upp Britta, vi håller tummarna allihop. Vi är många som haft ett djur som familjemedlem och vet hur saknad känns.

Dagens förberedelse och morgondagens framträdande: ska prata om medier för 17 nya forshagabor i morgon. Mitt anförande ska tolkas till tre språk, det blir en upplevelse bara det. Misstänker att de som skulle texttolka mig när jag kåserade vid ett PRO-möte en gång fortfarande minns den upplevelsen med skräck. Jag har en tendens att inte följa manus, när jag går igång.

Mitt ämne i morgon är något som jag känner varmt inför. Det fria ordet. Skrivglädjen.

Vad är det första en nybliven diktator försöker inskränka? Ordet. Själv tror jag fortfarande att en bra text kan förändra världen – och det tror uppenbarligen världens diktatorer också.

Ska ta med två älskade vänner och visa. Pennan och tangentbordet.

 

 

Sin tids Calle?

 

 

 

 

 

 

– Den inrikes regeringens svar på Carl Bildt?
– Motbeviset mot det filosofiska påståendet ”tiga är guld”?
– Vårfågeln som inget kvittrar, inget säger, intet lyssnar?
– Bilden av väntan? 4 216 personer väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar, men mästaren tiger. Tyst som ett helt stadshus, småtimmen efter ett val.
– Stjärnorna twittrar det lika, om ministern är tyst eller hörs…

Vilken bild får du för din inre näthinna?
Bilden av ett riktigt påskägg?

 

”Ditt konto används någon annanstans”

Mitt i min musikaliska grundforskning händer det. Jag befinner mig i de centralare delarna av Mississippideltat, har just fått reda på att deltat som bluesen uppstod i inte alls är ett vanligt floddelta, utan… precis då stängs mitt Spotify av.

Bara så där.

Upp på skärmen dyker ett gult förargligt meddelande:
Spotify has been paused because your account is used somewhere else.
Paus i Spotify eftersom ditt konto används någon annanstans.

Jo tack, men inte här i huset, om du trodde det, Spotify. Nej, det är en karl i Karlstad. Jag vet till och med vem det är. Han bor i Karlstad, han har ett namn som på visst sätt påminner om mitt, han har… Asch, det kvittar. Jag är övertygad om att karln har en anförvant som lärt honom använda Spotify, men som råkade sätta dit fel e-postadress när han fixade kontot åt farsan. I stället lyckades han skriva in min e-post.

Det har gjort mitt förhållande till Telia rätt krångligt, måste jag medge. De har vissa svårigheter att ge mig det där Spotifykontot jag vill ha.

Det har gjort mitt förhållande till Spotify ännu krångligare. Vänliga mejl korsar cyberrymden, men vad hjälper det, när de redan har ett konto till min e-post.

Jag har till och med fått den där personens lösenord skickat hem till min mejl. Det är därför jag kan säga vem han är. Han har använt en variant på sin gatuadress som lösen. Sedan var det bara att lägga ihop ett och ett och få det till två. Nåja, jag googlade en halv natt, men till slut gick det upp ett ljus.

Delar av mitt namn, en variant på ett mycket ovanligt gatunamn – och se. Där är hans konto, men med min e-post till. Det som gör att det är dretknövvligt just nu för mig att få ett eget konto, kopplat till den e-postadressen. Vi har helt enkelt kört dubbelt några månader, kamrat NN och jag.

*

Jag kunde förstås kapa ditt konto, kamrat. Eller skaffa en annan e-postadress bara till Spotify. Men det bär mig emot.

Du borde förresten kolla födelsedatumet du uppgett. Det är fel det med.

*

Sens moral: låt gärna barnen hjälpa dig komma igång med Wordfeud eller Spotify. Men låt dem aldrig hitta på din signatur i wf – och låt dem definitivt inte sitta och gissa vad du har för e-postadress.

Du kan förlora en kund och hamna i hans blogg.