50 år tog det mej å hitte
mitt bäste kantarellställe
Vildgrisen fann’et på en enda da’
Nu är alle mine svamper borte
Hele tiden
Di plocker på natta
Iblann vill ja inte
att djur ska va kloke
å särskilt inte solidariske
Di berätter för varann var svampen finns
Så grisige är aldrig vi.
Viktor Root
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.
Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?
Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.
I den ordningen.
Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.
Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.
Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.
(Teckning: Robert Nyberg)
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.
Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.
Jädrar vad jag trivs.
### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.
Lite såhär är en annan.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Det här är en pinsam text. Läs inte den. Gör nåt roligt i stället. Annars kan du bli rädd. Det är jag. I alla fall lite.
Allt började på 1980-talet. Då, när de första vargarna dök upp i norra Värmland. Hurra! skrek jag, som är varm naturvän och tycker ulv är en naturlig del av den svenska faunan. Arbetskamrater till mig tillbringade många arbetstimmar med att försöka fotografera den grå.
Sedan slumpade det sig så att en helt annan fotokunnig person lyckades ta första bilden på insändardebatternas huvudfigur, strax utanför Kil. Jag var inte rädd.
I samma veva lyckades ett och annat vildsvin ”rymma” ur hägnet vid en viltköttsrestaurang i nordväst. I tanken satte vi redaktörer roade citationstecken runt ”rymma”, men rädd var jag inte.
Ännu lite senare hade vi i familjen skaffat älskade utekatter och upptäckte enstaka fästingar bakom öronen på dem ibland. Jag var inte rädd.
Inte samma skog
Åren gick. Vargarna gjorde det som vargar är bäst på, nämligen att göra nya vargar. Fästingarna gjorde liknande övningar, vildgrisarna med. Det var ett jädra parande i skog och mark.
Sex är en vacker sak, naturen är grann och grisar, ulvar och fästingar brukar tända på likasinnade som vill.
Vargar kom, fästingar kom och fick slagkraftiga sjukdomar att sprida, pigga jägare satte ut nya grisar i skogen.
En dag var min del av taigabältet inte sig likt.
Klart jag läste på
Nu är jag en noggrann jäkel. Naturligtvis läste jag på. Ulvar är rädda för människor, deras mat består av älg och andra jägarvillebråd. Fästingarnas TBE kan man vaccinera sig mot och borrelian går att bota, bara du ser upp i tid. De ska inte ens skruvas bort, dra rakt ut. Kleta inte med nåt, då tömmer de bara ut mer smitta. Vildsvin gillar oss inte heller och blir nattdjur om de lär sig att människan stör dem om dagarna.
Bra. Jag har inte ändrat mig om de tre djuren, de bor här de med och gör nytta alla tre, möjligen med undantag för fästingen. Vem lever på den?
Rädd?
Nu kommer det pinsamma strax. Han spred sig ju vargen. De spred sig ju svinen. Till och med den fästingburna TBE-smittan närmar sig våra marker. Inte lägger jag mig på rygg på första bästa sommaräng i dag och räknar moln, fast jag fått fjärde sprutan och nästan aldrig hittat blodsugaren på min skogsvana kropp.
Respekt.
Rädd, skulle rubrikskrivarna skriva.
Varg har jag aldrig sett, men väl hans spår. Han är nära nu, den grå. Jag vet att han inte rör folk, ändå ser jag mig över axeln när jag fikar på en stubbe mitt ute i allemansrätten. Rätt åt en sydvärmlänning, hör jag röster fnittra, norrifrån. Rätt åt dig, du som skojade så med oss.
Onödig respekt för ulven?
Rädd skulle Expressen skriva.
Låt bli mina svampar!
Grisarna är också 500 meter från vårt enkla hem. Högst. Folk har ju matat dem, då växer stammen snabbt. Jag ser hur de rotat i marken överallt i vår tätortsnära skog. Till och med mitt eget bästa kantarellställe ger de sig på, dessa kloka djur. Ge hundan i mina svampar!
Inte går jag rakt genom värsta snåren på alla hyggen i dag, som förr. Det kan ju ligga 20 vildsvin och sova där. Galtarnas betar kan vara 30 centimeter och jag äger varken skyddsbyxor eller gevär.
Jag älskar jägare men är för darrhänt och närsynt skytt själv, lärde jag mig i lumpen. Skadskjuta mina medlevare i skogen vill jag inte.
Respekt.
Och rädd.
Död varg glömmer
Vad gör vi nu åt detta? Ja, fästingarna är en aning svårjagade har jag förstått. Vaccinera dig, svenska folk, subventionera sprutan, svenska landsting. Den är för dyr nu, även samhällsekonomiskt.
Vargen bör jagas i rimlig utsträckning och under ordnade former. Skjut då för farao inte hela revir, spara några individer som lär sig bli räddare för människan. Död varg minns inte mycket.
Vildsvinen bör jagas effektivare, vi har för många. Om nordvärmlänningarna fnittrar åt mig i vargfrågan så tillåter jag mig att le ödmjukt åt svenska jägare ifråga om grisarna. Vargen är inplanterad, muttrar ni. Det tvivlar jag starkt på, nog kan en varg ta sig från Finland och hit. Men fundera på vem som satte ut vildgrisarna i våra skogar. Inte var det vi vapenlösa.
…och ändå vill jag se dem
Hur många vildsvin behöver ett land, för att de, jordbruket och vi andra ska fortsätta att må bra? Fundera på saken. Snart finns de på Tingvallaön i Karlstads centrum. Då blir det väsen.
Fast – jag vill gärna se dem med, någon enstaka gång, precis som jag vill se vargen. Då ska jag säga som pappa när han skojade kärt med mor min:
– Du ser näre ut på bra hôll.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Äta regionalt världsberömd räkmacka vid strandkanten på Värmskogs café: check.
Boka biljetter till årets föreställning med Västanå teater: check.
Äta, fika, prata och titta på konst vid Gamla kraftstationen i Deje: check.
Vara med och arrangera O-ringens femdagars i Arvika med omnejd: check.
Umgås med två yngre generationer i släkten: check.
Springa & cykla & plocka & klippa & trimma & måla & bada & läsa & kika & titta & lyssna & applådera: check.
Sitta på altanen och tindra med ögonen som om det inte alls var 50 år sen vi träffades: check.
Sista semestern? Ja, för nästa sommar tänkte vi båda vara pensionärer. Detta är genrepet. Rätt ofta har det gått riktigt bra.
Värst är alltid alla blogguppslag som dyker upp när en bestämt sig för att låta dig vila, lelle blogg.
Låta bli att skriva fast idé dök upp: check.
***
En sån sak som att Per Albin också lånade begreppet folkhem från en politisk motståndare, men han fyllde det med ett bra innehåll.
En sån sak som att det blev ett himla väsen när SOS Alarm fick Hesa Fredrik att tuta i Stockholm av misstag. Sånt ska det bli väsen om. Men varför frågade ingen journalist hur många tutor det finns i Sverige? Blir de färre och färre på många håll? Hur många svenskar kan höra dem? 50 procent?
En sån sak som denna ständiga åldersdiskriminering. När får vi se ett fotbollslag vandra in på planen med varsin pensionär i näven? Va?! Gör om, gör rätt. Det var ändå vi som uppfann centringen, träfinten, fiskliret, tv-räddningen, reprisen, det drettöliga studiosamtalet och vågen.
En sån sak som att… asch, dä kvetter. Nu vänder vi blad. I morgon blir det en riktigt pinsam text.
Tjohoo!
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Det har varit tyst ett tag på den internationella scenen kring robotgräsklipparfotbollen. Sportsligt sett, vill säga. Vi har haft problem med ledningen. Mutor.
Serielunken har inte haft några problem. Flera gånger har det blivit mål i svenska matcher. Då är det ändå en tålamodssport, ska du veta. Lunk är en underdrift. Robotgräsklippare gillar gåfotboll och metodisk speluppbyggnad. Vore det Facebook skulle vi kalla det algoritm, nu kallar vi det att täcka ytor.
Ingen robotgräsklippare tittar boll. Bollen är det sista hen glor på. Ytan är allt.
Tids nog kommer första tillslaget. Ibland dröjer det bara några dygn.
Fotnot: bilden är från vinterns försäsongsträning.
I vår sport kör vi kalenderår.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Jag funderar på att göra en Tage Aurell. Börja skriva ordknappa berättelser? Knappast, men däremot försöka såga upp virket utanför vedboden enligt hans metod. En sågar tre drag, sedan pratar en länge med första bästa medmänniska som passerar.
Tre drag igen.
Ny pratstund på femton minuter.
M-u-n-t-l-i-g ordknapphet fanns inte hos Aurell, så varför skulle jag tiga?
– Har ni mycket mördarsniglar hos er, vårt rekord i sommar är 35 stycken, det är ju inte så farligt, hallon har vi men blåbären i skogen var rätt torra sist vi var ute och kantarellerna hade grisarna tagit, Sverige måste börja göra mål men hon Lindahl är jädrigt säker, undrar hur det ska gå för Mallbacken nu, nej jag vill verkligen inte offra friluftsparadiset Skutberget till nån Mammonpark, det är inget ont i folkomröstningar de där gångerna när partierna hamnat på kant med allmänna opinionen, vanliga allmänna val är känslosamma de med, har du ätit nån räkmacka i Värmskog i sommar, själv tog jag 150 gram, cyklar lite grand, försöker komma igång med löpningen också, ont om svalor i sommar, inte mycket mygg heller.
Tre drag igen.
Nytt prat.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Grossbolstorps kompani lovar ingenting bestämt. Men nu ska jag försöka vila ett tag från Facebook och blogg. Sista semestern i familjen firar vi hemma. Och med o-ringen & Västanå & Kraftstationen & stolpjakten & svamparna & hallonen & ongarna & löparskorna & nya cykelhjälmen.
Och den där efterrätten, du vet.
Trivs.
En gång fanns det fackliga reportrar på svenska länstidningar. Redaktionerna intresserade sig för hur folk hade det på jobbet.
I dag har näringslivsbilagorna tagit över.
Att detta är ett symptom på något har jag anat länge. Svenska Arbetsgivareföreningen (numera Svenskt Näringsliv) har varit framgångsrik i den kamp om sinnena som den startade i början på 1970-talet.
I dag har hela vår politiska skala förflyttats åt höger. Vänsterpartiet är sossar, Socialdemokraterna ett mittenparti (säger Löfven) och resten ska vi inte tala på.
Gapande fågelholkar nästa höst?
Det händer att jag tror att redaktionernas beslut att avskaffa arbetsplatsreportaget är mer än symptom. Eller som krönikören Ulrika Knutson skriver i tidskriften Fokus:
”Vi vet alldeles för lite vad man snackar om på arbetsplatserna, på lunchrasten. Det är dags att ta reda på det. Låt oss hoppas att vi inte står gapande som fågelholkar 2018, när Sverige röstar nästa gång.”
Donald Trump fick så många röster för att han hade en annan bild av stämningarna i landet än den medierna visade. SD går framåt i Sverige för att de fångar tankar i folkdjupet som svenska medier ofta missar att berätta om.
Det är vad jag tror.
Missar de glömda
Att de etablerade partierna missar en massa människor som känner sig glömda och utanför är illa nog. Att medierna gör likadant är tragiskt.
Inte för att jag på minsta sätt vill försvara främlingsfientlighet och rasism. Men det är dags att journalister ger sig ut och försöker förstå.
Det finns en värld att förklara där ute, långt bortom entreprenörsmötena, varumärkeskampanjerna och vd-kontoren.
Ska vi förändra världen måste den först förklaras.
### Det är inte fel att skriva om hur svenska firmor går.
### Jag konstaterar bara att tidningarna bytt perspektiv i den klassiska konflikten mellan arbete och kapital.
### Det bytet visar hur de redaktionella beslutsfattarna tänker, instinktivt.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.
Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.
Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.
”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”
”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”
År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.
Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”
Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.
Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.
Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.
Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).
Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.
Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?
Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.
En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?
Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.
Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.
Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).
Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.
”Varför” är alltid lättare än ”därför”.
Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.
Kul, detta!
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson