Arbete – Sida 9 – SVENSSONS SLÄNG

Älskade vinter

… det var bara det jag ville ha sagt. Vi hörs.

Belöningen efter allt slit med att försöka lära sig berätta

Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång.
Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.

”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.

”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.

Luktade med avsmak
När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!

En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.

Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.

När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.

Recenserad bland riktiga idrottsmän
Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.

Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”

Så här slutar recensionen:

”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.

Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”

Arbetet gör oss till människor
Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.

”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”

”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”

Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:

”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.

När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”

”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”

Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.

Tack.

Vykort.

Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.

Mats Parners recension i Visaren.

### Här är länk till Bengt Bergs recension av Mitt liv som keps i Wermlandiana.

Värsta bästa älskade jäkla förfärliga 23

Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år.
Jag pratar om 2023.

Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.

Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.

Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.

I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?

Blev inget bättre?
Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.

Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.

Mitt privata 2023
Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.

Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.

Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.

Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!

Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.

När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.

###

Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.

Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.

Jag har förresten en bok till som vill ut.

### Apropå jobbskatteavdrag. Här är några synder jag skrev om för tio år sedan. Klicka och läs, den texten är jag nöjd med: Fem dödssynder – en åt dem var och en i minne

2023.

2023.

2023.

De glömda döda

Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd.
Det blir det inte om du dör i jobbet.

Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.

År 2021 dog 48 personer på arbetet i Sverige och nästan 2 miljoner människor i världen. Detta hör vi sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol eller framför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, även 2021 när dessa dödar ungefär lika många, 45 personer. Pistolen är värd mer.

Även för redaktörerna är den värd mer.

Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är sannerligen värd både prat och beslut. Men det är alla de människor som dödas på sina arbetsplatser med. De glömda döda.

Det är det jag vill ha sagt.

Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte farligast, inte trafiken heller. Värst är våra hem. Drygt tusen svenskar dör i sina hem varje år, bara i fallskador.

Vilken politiker tar upp den debatten?

### Ur min bok Mitt liv som keps (BoD, 2023).

– Du har väl kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

– Har du kepsen på dig?

Det frågar folk som jag talar med i telefon. Kommer jag till ett möte med stickad luva på skallen pekar de undrande. Var är kepsen?

Vill du också beställa min bok? Klicka här nedan, där kan du provläsa och köpa den. MITT LIV SOM KEPS finns som bok och e-bok.

Vill du ha den snabbare? Skicka din beställning till min e-post sven-ove@telia.com. Då kostar den 120 kronor plus porto.

Kepsarna berättar om mitt liv och om världen.

### Här är min tidigare utgivning: Skrivet

När jag fick stora och lilla C

Jag har haft tur. När cancern kom i höstas hände det i en tid när sjukvården lärt sig sikta ganska pricksäkert mot tumörer i gubbars prostata med hjälp av både piller och strålkanoner.

– Du är frisk, sa doktorn för drygt tre månader sedan. Men pillren får du äta i två år till. Blir du kraftlös av dom?

Odramatisk covid
När pandemin kom 2020 hade läkarvetenskapen redan forskat länge på den typen av virus och kunde få fram ett vaccin förhållandevis fort. Vi som sedan tog våra sprutor kunde hoppas på att bli lindrigare sjuka än vissa av de stackare som fick covid i början.

Så blev det. I torsdags kväll kände jag ett lätt halsont, på fredagen blev det värre och vid lunchtid visade Apotekets test att jag till slut hade fått covid, även jag.

Det hela var odramatiskt. Jag missade barnbarn L:s matcher i handbollsturneringen Hellton cup i Karlstad, det var värst.

Jag la mig i sängen på övervåningen, hostade, nös, mätte febern och snorade. Allmäntillståndet var som vid en rejäl förkylning, inte värre. Inte så vitt jag märkt hittills. Det enda speciella var att jag tycktes ha glömt hur det var att vara förkyld.

I början slötittade jag på vintersportsändningar mellan nysningarna men det blev bättre med koncentrationen. Nu är febern borta och nys-attackerna med.

Tack, liv
Jag har haft tur.
Tack vetenskap och offentlig sektor.
Det är så roligt att leva.

### Handbollen följde jag via turneringens pigga resultatservice på nätet i stället.
### Heja Härryda HK F13, en jämn semifinal är inte illa!

Myten att ingen vill jobba ideellt

Nu för tiden är det ingen som vill jobba ideellt hör jag ibland att folk säger.
De har fel. Dessutom ökar det.

2019 var det 4,14 miljoner svenskar som jobbade ideellt.

De höll på i 735 miljoner timmar, ungefär 15 timmar i månaden var.

Värdet av deras arbete beräknas till 161 miljarder kronor.

Det är det samma som 3,2 procent av BNP eller ungefär lika mycket som detaljhandeln bidrog med. Siffran har ökat sedan 1992.

Tack ska ni ha, alla ideella, det är sådana som er man bygger samhällen på. Hurra!

### Källa: Ersta Sköndal Bräcke högskola och SCB i samarbete.
### Med ideellt arbete menar de obetalt arbete inom ramen för en ideell organisation i det civila samhället.

Ett Grossbolstorps-bonsai blir till

Det började med ett skrapljud från trädgården. Snö som fortsätter rasa från taket, trodde en av oss. Braskaminen sprakade hungrigt i kvällningen och den andre av oss var skeptisk.

Ute var det mörkt och tung snö föll. Först när vi gick upp i sovrummet och tittade ut såg vi. Vårt trötta gamla paradisäppleträd nummer två verkade ha fallit under trycket från snön. Trädet som en av oss länge gett upp hoppet om, innan bladen till slut slagit ut varje år. I vår kom vi till och med överens om att fälla det och plantera något nytt.

Vid tillfälle.
Nå’t tillfälle.

Möe ved
På tisdagsmorgonen pulsar jag ut och ser vad som hänt. Vårt trötta träd har bestämt sig för att bli Grossbolstorps-bonsai. Allt har inte fallit men en del. När den kära vännen klär sig för att gå till Sisugården letar jag fram såg, yxa och gamla bonddrängstakter från 1960-talet.
– Nu får du mindre löv att ta hand om, ropar en granne borta på gångvägen.
– Mmm. Men ved. Möe ved!

Tilll våren
Sakta kommer muskelminnet och yxan överens om tagen och börjar kvista. Vi kvistar och sågar bort den fallna delen bara. Resten får stå kvar till våren.
– Överens?
– Överens.

Gills inte de 196?

En gammal kollega från tiden på Värmlands Folkblad är besviken över att tidningen inte bevakade hans presskonferens om ett kommande Tage Erlander-program.

När han berättar det på Facebook utbryter en livlig debatt mellan forna och nuvarande VF-journalister, en diskussion som jag skulle kunna analysera länge. Boomers möter klickjägare, det stänker friskt från båda hållen konstaterar jag från åskådarplats.

Är det svårt för oss som var med på den tiden när Folkbladet hade fler lokalredaktioner i länet än man nu har anställda på hela centralredaktionen? Svårt för oss att leva oss in i dagens situation?

Kanske.

Det jag fäster mig vid, förutom tonen, är när en av journalisterna på dagens VF konstaterar att artikeln i konkurrenten Nya Wermlands-Tidningen bara lästs av 196 personer. Det är med andra ord ingen het potatis, skriver han.

Är det alltså bara breda nyheter som gills? Finns det ingen plats för den smala nyheten ibland? Behövs det ingen variation? Är spalterna enbart till för huvudfåran?

Med det sättet att tänka behövs bara Färjestad på sporten, bara Lars Lerin på kulturen och bara Karlstads kommun i den politiska bevakningen – om det är Värmland en tidning är satt att bevaka.

Hmmm.
Är det dit vi är på väg?
Vad ska vi då med tidningar till?

### Jag var bland de tidigaste läsarna av Aftonbladet Kultur 1994 när den blev Sveriges första tidning på nätet. I samma veva lade jag själv ut mina första texter på Internet.

### Sedan dess har jag varit uppkopplad on line minst 6 timmar om dagen praktiskt taget varenda dag. När vi bär in vår papperstidning på morgonen har jag redan läst den i mobilen, inklusive serierna.

### Det är inte tekniken jag diskuterar.