Etikett: Lärdomar

PRO nästa?

Får mejl från alltid lika spelglada Spotify. Hey Sven-Ove, we found 4 artists on Spotify that you may like. Hej Sven-Ove, vi fann 4 artister på Spotify som du kanske gillar.

Vilka då? undrar du nu, nyfiket. Svar: Povel Ramel, Tommy Körberg, Pugh Rogefelt och Lasse Dahlqvist.

Har Spotify dålig koll på musiklyssnandet i fastigheten Tvillingarna 9, Grossbolstorp, Universum? Har jag hamnat i ett läge när det är hög tid att bredda mitt lyssnande? Välj själv. Jag vet vad jag tror.

Spotify har fått för sig att jag börjar bli gammal. Som om jag vore född 1950 eller nåt.

Berättelsen om en lada som spelar teater

Vacker junikväll i Fryksdalen. Utanför den ståtliga ladan från 1937 står ett femtiotal äldre damer och herrar och väntar på att bli insläppta. Dags för tredje kvällen med Västanå teaters publikskola och första gången på plats vid själva berättarladan.

I kväll ska vi få lära oss om ett mäktigt stycke träarkitektur som spelar med, om hur djärv scenografi kan få gäss att flyga och om hissen som bygger på vad moderna tekniker kan åstadkomma, fast möjligen på ett annat sätt än vi hade väntat oss.

Nu blir vi insläppta och letar oss uppför trappor och nerför läktare, tills vi hittar våra platser längst fram. Snart är allt i gång igen, precis som de båda tidigare gångerna. Skillnaden är bara att nu känns det mer på riktigt, när skådespelarna och dansarna tränar på sin riktiga scen.

I öppningsscenen virvlar de runt i halling medan rytmen fyller ladan. De senast anlända på scenen kom bara för några dagar sedan, men det känns att samspelet i hallingen sitter allt bättre för varje gång vi ser dem. Motvilligt utses två av dem däruppe att bli värstingen Nils Holgerssons föräldrar. Vi ser hur de symboliskt får sina kläder.

Tranor på styltor
Leif Stinnerbom berättar och ber då och då ensemblen att framföra olika scener. Koreografen Jimmy Meurling slipar på detaljer, allt inför våra ögon. Tre saker i föreställningen ska visa oss att Nils är en liten pyssling, säger Leif. Den stora katekesen som bärs fram, en nyponkvist med huvudstora nypon och så tranorna. Tranorna på Kullaberg, dubbelt höga med hjälp av styltor.

Nu hamnar vi där. Mötet på Kullaberg då fred är utlyst bland alla djur. Det hjälper inte, Smirre räv bryter freden, hon dödar en gås och blir förklarad fredlös. Snart får vi se trandansen på berget. Den har fått sin koreografi alldeles nyss och nog går vissa som om styltorna vore en naturlig förlängning av deras ben, men dansen behöver de träna mer på.

Det är så det är med publikskolan. Vi kommer inte hit för att se färdiga scener, vi kommer för att lära om de olika delarna i teaterarbetet men också för att ta del av slitet, mitt i repetitionsperioden. Här och där står dansare och stretchar och värmer upp, mellan momenten. Det är verkligen en idrottsprestation att genomföra en föreställning med Västanå. Muskler och senor måste hålla en hel sommar, det är en del av utmaningen.

Akka flyger framför våra ögon, Mårten flyger med sin Nils på ryggen. Jaså är det en sådan mössa han ska ha.

Ladan spelar med
Sedan blir det Bo Jonzons tur att berätta om sitt arbete. Konstnär, konstchef vid Värmlands museum, utställningsproducent i Sverige och utomlands och sedan några år ansvarig scenograf på Västanå teater. Han har hunnit med mycket. Hans kärlek till den här mycket speciella teatern tändes när han blev skickad som deltidsbrandman till ladan på Mårbacka, där Västanå då spelade Gösta Berlings saga.

Den gången kunde ladan ha brunnit ner många gånger om, utan att den brandskyddsansvarige brandman Jonzon hade märkt det, säger han. Så fascinerad blev han av föreställningen och spelsättet.

För några år sedan blev Bo Jonzon ansvarig för Västanås scenografi. Nils Holgersson-föreställningen är hans fjärde produktion. Vi i Västanås publikskola behöver inte lyssna länge för att inse att hans idéer stämmer bra överens med de som regissören Leif Stinnerbom, kostymansvariga Inger Hallström Stinnerbom, kompositören Magnus Stinnerbom och koreografen Jimmy Meurling har. Allt ska vara äkta och gediget, publiken ska få vara medskapande och själva berättarladan är en viktig del i föreställningen.

– Ladan spelar med, säger han.

Scenografi är en värdelös konstart i sig, den är ju till för att rama in och trycka fram skådespelet, tycker han. Då är rummets gestaltning viktig, fortsätter Bo Jonzon och pekar på byggnaden vi sitter i. Den ståtliga ladan, 14 meter och 90 centimeter i takhöjd, med bräder, plankor, fyrskäringar, stolpar, ja trä var vi än tittar. En byggnad med historia där svalorna fortsatt att bygga bo och björktrastarna nyss fått ut ungar.

– Ladan har en träarkitektur som aldrig kommer att upprepas i det här landet.

– Detta ska vara en träteater där allt konstmaterial är bannlyst. Ingen plast i vår lada.

Inte ens hissen som ibland hissar upp skådespelare på scenen har något modernt maskineri. Den bygger på gammal hederlig motvikt, i det här fallet bestående av två tekniker med viss kroppslig densitet. Finns de två bara på plats i tid så fungerar hissen perfekt.

Det är så de jobbar i det här lagarbetet. Allt ska vara äkta, gediget och genomtänkt. Ladan spelar med.

Den viktiga modellen
I januari började man riva den tidigare scenografin i Rottnerosladan. Men då hade Bo Jonzons jobb redan pågått ett tag, sedan Leif Stinnerbom avslöjat vad sommarens föreställning ska handla om. Så småningom kom ett första råmanus. Då klarnade det lite mer.

Han läste boken också. Fast det är klart, just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige läste hans mor högt för honom redan när han var sju år gammal.

– Då tyckte jag inte om boken, men det känns ändå som om jag minns hela sagan sedan dess.

Att scenografen ändrat uppfattning om Selma Lagerlöfs berättelse om värstingen som blev som folk tack vare resan genom Sverige tillsammans med djuren framgår tydligt, när han plockar fram modellen över scenografin.

– Det blir tydligare då hur jag menar. Modellen hjälper mig att visa både regissör och hantverkare hur jag har tänkt.

En av idéerna var att låta scenografin framhäva hur Akkas gåsflock minsann flyger. Nu visar de en scen när vildgässen flyger mot norr, mot norr. En kraftfull uppvisning, där Bo Jonzons idé verkligen hjälper till att just rama in och lyfta fram. Hur? Det berättar jag inte, men det kommer att bli en av de bilder som publiken minns, det är jag övertygad om.

Allt ska vara gediget och äkta. Det betyder att Leif Stinnerbom och hans scenograf inte vill ha några fladdriga kulisser som bärs ut och in och ser mer eller mindre konstgjorda ut. Scenen ska vara fast och den fria ytan för dansare och skådespelare stor.

I Nils Holgersson är naturen viktig. Alltså är scenografin på många sätt nedtonad, vilket inte hindrar att det känns bra att de viktiga musikerna är upplyfta i sitt stora Fryksdalsskåp. Bo Jonzon vill inte ha musikerna gömda i något dike. Varför det, när musiken har så viktig roll i Västanås föreställningar?

– Varför har ni inga mikrofoner? frågar en man i publikskolan.

– Därför att publiken tappar kontakten med skådespelarna om deras röster hörs ur några högtalare vid sidan, svarar Leif Stinnerbom.

Stampar takten hela tiden
En av hemligheterna med Västanå teater är just musiken. Synd att vi inte fick träffa kompositören Magnus Stinnerbom den här kvällen, men han är upptagen med att komponera in i det sista. Det får man förlåta. I fjol var även han magisk på publikskolan, berättar en kvinna som var med.

Magisk är rätt ord för musikens roll här. Hur många teaterföreställningar har jag upptäckt att jag stampar takten hela tiden? Inte många, men i berättarladan händer det varje gång. Tacka Magnus Stinnerbom för det.

I förbigående berättar Leif Stinnerbom vad Magnus befarar att recensenterna ska skriva om ett visst avsnitt i musiken. Vilket stycke och vilket instrument säger jag inte. Något ska recensenterna tänka själva. Vem vet, han kanske får fel? De kanske kan mer om svensk musikhistoria än vi tror?

Du som läser detta, dig rekommenderar jag att gå publikskolan nästa år om du har möjlighet. Den är på sätt och vis lika fängslande som Nils Holgersson-föreställningen håller på att bli.

Den 20 juni är det genrep. Jag längtar redan tillbaka till ladan. Den ståtliga träbyggnaden vid Fryken som – spelar med.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mårten tamgås och Nils Holgersson. Foto: Per Hardestam.


Läs mer. De två tidigare blogginläggen om Västanå teaters publikskola:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Dokumentär. Passa på att se K-specials dokumentär om teatern, medan den fortfarande går att se på SVT Play:
Västanå teater – en värmländsk saga (längd 58 minuter).

Stolt småbonde

Gödslade gräsmattan. Stolt spred jag de nyttiga kornen för hand som den skickligaste småbonde. Svisch, svisch, svisch. Högmodig var jag. Släng er i väggen, spridardragare.

Svisch, svisch, svi… Nu växer hon så jag borde klippa henne två gånger om dagen.
Svi’r.

Kan man be att få givan tillbaka?

Den enes frihet…

Frihet är ett vackert ord. Men det behöver vänner, annars blir det fel. Absolut frihet för den ene blir ofrihet för den andre.

Då blir det som någon skrev på Twitter för ett tag sedan:

Vi får en allt mer ojämlik skola. Hela detta marknadsexperiment bygger på att några ska välja fel.

Då kom nyheten
Medan jag skrev texten kom nyheten som bara bekräftar ett annat av experimentets problem:

Danska ägarna säljer John Bauergymnasiet
JB-koncernen avvecklar friskolor
JB-gymnasiet lägger ner
Bekräftat: JB-koncernen lägger ner i hela landet
Det här ändrar skoldebatten

Alldeles för många har valt alldeles väldigt fel.

Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant

Ibland hamnar jag i diskussioner. Det är normaltillstånd för många i min generation, ända sedan det stod 1968 i almanackan. Tes, antites, syntes. När argumenten möts i frihet slipas de. Går du sedan hem och tänker efter, efteråt, händer det stundom att tanken kloknar. Diskussioner har den verkan ibland.

Nu var det 2011 och samtalet i en kommentarstråd handlade om att lösa problem medan man springer. Den Löpande Matematikern konstaterade inåtvänt leende att vi är ganska olika, i varje fall som löpare. Sällan eller aldrig tänker jag en klar tanke under mina pass – och är fullt tillfreds om jag vid något tillfälle gör det efteråt.

Så tycker han. Det skrivna samtalet fortsatte. Trådens samlade löpkilometrar genom åren var imponerande, de personliga rekorden fick mig att rodna, tankeskärpan likaså. Det fanns en sådan ordens tävling redan 1968, ibland blev jag trött på den dåförtiden.

Nytt inlägg i tråden: Vad den ev. tankeverksamheten och det än mer ev. problemlösandet under löppassen beträffar, så är allt sådant – tror jag – en funktion av den resandes hastighet. Springer man på bara 60-70 procent av sin maximala kapacitet, kan nog en hel del goda tankar och idéer infinna sig.

Skribenten heter Mats Parner och platsen för diskussionen var hans blogg Medtrafikantens blogg. Han fortsatte: Problemet för MIG i det här avseendet är att jag aldrig kunnat växla tempo och jogga långsamt. Numera behärskar jag visserligen konsten att springa långsamt till nära nog fulländning men av andra skäl än de önskvärda, åldersskäl närmare bestämt, men jag håller icke desto mindre under träningspassen ett marschtempo på cirka 95 procent av mitt nuvarande max.

Mitt bidrag till tänkandet
Den inställningen till motionsspringande har jag stött på förr. Men löpning bör ske i frihet, precis som argumentering, så varför skulle inte Parner få springa omkring på sitt sätt? Nittiofemprocentavmaxvarendagång-metoden. Det är bara det att mig passar inte sådan träning. Blodsmakslöpning har jag provat nog, på den tiden intervall var högsta mode och löpning i samtalstakt på sin höjd var någonting för fotbollssparkare näst sista kvarten.

Var och en får bli löpsalig på sin fason. Själv vill jag gärna springa som en get fort uppför backar, jaga intervaller eller tokrusa mot en mållinje. Någon gång. Men helst vill jag löpa länge just i samtalshastighet, även om det bara är mig själv jag pratar med. Då mår den här kroppen bäst. Numera springer jag för att må, inte för att nå, få eller slå.

De personliga rekorden är ändå redan satta. Att det går att sätta personliga åldersrekord har ingen berättat för mig än och skulle någon göra det skulle jag svara att sådant känns fjantigt. I så fall är ju varje lopp du gör ett pers.

Det var fortfarande mars 2011 och jag svarade förstås. Tes, antites, syntes. Men innan dess hade jag lämnat tråden ett tag, stängt av datorn och tänkt efter. Sakta, i löptakt, växte formuleringen fram. Fem minuter kilometern, fortare är inte nyttigt att låta tanken löpa för en enkel man från skogen. Själva löptakten långsammare än så. Apropå er diskussion, tänkte jag blygsamt, apropå det ni skriver om att springa och tänka.

Nu kom det, mitt bidrag till världens samlade löparfilosofier: Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant, skrev jag. Ska tanken löpa fort får kroppen se till att springa aningen långsamt. Men – springa.

Tre meningar som skänkte mig viss glädje efteråt. Länge beundrade vi varandra.

Två förvåningar
Jag tror på min grundsats. Summan är konstant. Två år senare är jag fortfarande förvånad att det blev jag av alla löpande människor genom århundratusendena som formulerade den, men när orden väl var skrivna såg de sanna ut direkt.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, har någon sagt. Själv har jag ofta löpt i tanke- och samtalstakt. Det gör att jag har hittat på några hundra krönikor i löpspåret och löst många andra problem också, medan fötterna med pegasuserna på lyft från underlaget.

Visserligen gör det att jag samtidigt är en av få som tränat i varsin riktning med en träningskamrat.

– Prater, dä gör vi sen… sa han upprepade gånger under våra träningspass när jag babblade på, trogen min vana att informera omgivningen om hur det är med livet, universum och det.
Prater, dä gör vi sen…

Till sist kom han på det genialiska. Vi skulle träffas i förväg, byta om på vår arbetsplats tillsammans och sedan ge oss ut på samma gång. Men rundan på regementsområdet skulle vi ta i varsin riktning. Så fick det bli. Artigt hälsade vi på varandra när vi möttes efter halva sträckan.

Pratade, det gjorde vi sen.

”Mängden smarta ingivelser per skottår?”
Den Löpande Matematikern svarade givetvis, det var ändå bara drygt 42,195 år sedan det stod 1968 i almanackorna. Sven-Ove, skrev han, Din sats, även känd under namnet ”den svenssonska hypotesen”, ligger det mycket i. Man kan få ett och annat hugskott, förutsatt att man springer långsamt i terrängen eller på asfalten men inga hugskott alls under motsatta förhållanden.

Dock uppstår problem, när din upptäckt skall formuleras i matematiska termer. Skälet är att löphastigheten rimligtvis uttrycks i meter/sekund eller kilometer/timme, medan de svindlande hastigheter med vilka ens tankar löper inte kan artikuleras på det viset. Frågan är vilken enhet man ö h t skall använda: mängden smarta ingivelser/skottår?? Antalet nobelprismässiga formuleringar/decennium??

Vid närmare eftertanke undrar jag, om inte ”den svenssonska hypotesen” kräver andra ordningens partiella differentialekvationer. Lyckas jag ställa upp en relevant sådan, så lovar jag att återkomma i ärendet; slutade han.

Löparfilosofins första grundsats
Ibland är det knövligt mitt liv. Det är när jag får mothugg. Värst är när mothuggen kommer från välformulerat folk som tänkt. Två år och halvannan månad senare har jag funderat färdigt på hans svar.

Hypotes kan man inte kalla min upptäckt, det är en grundsats. Summan är verkligen konstant. Som författare har vi friheten att formulera världen i bilder om det passar oss, herr Parner och jag. Nu passar det mig.

Ty visst går det att mäta löpningens och tankens hastighet och få en summa. Det går dessutom att uttrycka dem i samma enhet, vilket förvisso har sin fördel, det må man hålla med den gode matematikern om. Själv mäter jag gärna löphastighet i minuter per kilometer, men för enkelhets skull väljer jag här det som min gps-klocka visar när jag springer. Kilometer i timmen.

(Det är inom parentes sagt ett väldigt räknande i spåret, när jag hela tiden ska omvandla kilometerhastigheten på klockan till minuter kilometern, men strunt i det. Det är så en tanke tränas, man får vandla om.)

Enkla associationer av typen centerungdomens ja till marijuana och månggifte och nej till arvsrätt eller socialdemokraternas affärsplan eller andra ordningens partiella differentialekvationer går nog att tänka ut med en hastighet som blir opraktisk att uttrycka i kilometer i timmen. Det är sant. Men nu menar jag tankar, djupare tankar, sådana som kräver arbete. Definitionen är att tanken ska lyfta, precis som löpningen bland annat låter sig definieras av att båda fötterna stundom ska lyfta från underlaget.

Dessa tankar har en tydlig tendens att alltid segla iväg i enheten km/tim, och nu menar jag det bildligt, med författarens rätt och poetiska frihet. Måttet är en metafor. Infall, paus, infall, paus, infall, paus låter det i den djuptänkande löparens hjärna. Det gäller bara att ha sina fem ordinarie sinnen samt det sjätte, löpsinnet, rätt tränade och uppvärmda. Då hör du. Infall, paus, infall, paus, förvånansvärt ofta bara obetydligt snabbare eller långsammare än ett välbalanserat löpsteg i samtalstakt.

En frukt av sådant tankearbete är just löparfilosofins grundsats nummer ett: att summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. Tankar på den nivån låter sig svårligen tänkas i en hastighet snabbare än 13 kilometer i timmen för mig. Själv gjorde jag det en kilometer långsammare. Då, i mars 2011.

Nu är tanken bättre tränad.

 

Var och en sin egen Wu Tao-Tzu

En morgon ska jag som vanligt lägga i ordning mina kläder på sängen. Då händer något.

Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod och såg på en målning han precis fått färdig. Plötsligt klappade han i händerna och porten på bilden öppnade sig. Han gick in i sin tavla och porten stängdes bakom honom.

Nu har jag gjort likadant. Tror jag. En sådan bild har jag aldrig tagit förut. Någonsin. Kära nån, ska jag hitta ut igen i världen?

Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Publikskolan med Västanå Teater fortsätter. Onsdag kväll på Brårud i Sunne och ett gäng skådespelare kämpar med hallingdansens turer medan alla vi på läktaren, 50-60 personer, ser på.

– Vad bra hon Silje är! säger en bänkgranne. Ja, sannerligen. Silje Onstad Hålien har inte bara skrivit danshistoria i Norge. Nu får hon en rutinerad koreograf som Jimmy Meurling att säga:

– Hallingen får Silje visa. Hon är bäst.

I fjol blev hon första kvinna att tävla i högsta klassen i Norge i den annars så mansdominerade hallingdansen. Hon är född i Valdres, där dansen inte heter halling utan laus, dvs lös. Silje är utbildad vid den norska baletthögskolan och medverkar i olika dansprojekt i Norge och andra länder. Och nu har hon kommit till Västanå Teater. Rappt slår hon näven i klacken, stolt knycker hon på nacken. Sakta men säkert lär de andra i gruppen sig och tar efter.

Den här kvällen kommer publikskolan mer rakt in i repetitionsarbetet. En nyttig upplevelse. Vi vet ju att allt det här kommer att se självklart ut på scenen om en månad. Då kommer fler än Silje att leva ut. Just nu är det mest slit och ibland ett gemensamt skratt vid missade steg.

– Vildheten, säger Silje, vildheten. Det har hänt att man gett spelmannen skulden för dråp som någon utfört vid hallingdansen…

Problemet är alla bilder vi har av Nils Holgersson
Efter kaffepausen är det Inger Hallström Stinnerboms tur att visa de kostymer som aktörerna i årets Nils Holgersson ska ha på sig. Nu förvandlas vår kväll till något som liknar en modevisning. Eller ska vi säga mod? Den som tror att vi ska få se en klassisk Nils Holgersson i gula byxor och träskor, den tror fel.

– Problemet ligger i att det finns så många illustrationer, säger hon.

Alla har sin bild av Nils Holgersson. Oftast en med röd mössa, gula byxor och träskor. Den kostymeringen får vi inte se från Inger Hallström Stinnerbom. Det vore inte Västanå Teater om hon inte tänkte lite längre än så. Jag återkommer till Nils.

Nu visar hon på en kopia av ett gammalt grånat foto. En grå figur som ser ut att knacka på en grå dörr. Vet vi vad det här är? Nej det vet vi inte.

– En gammal tiggardräkt från värmländska finnskogen. Där fann jag min bild av tomten.

Det handlar om hustomten, den som är så viktig i berättelsen om Nils Holgersson. Tomten som ger den elake Nils en rejäl örfil, så att han somnar in en stund och sedan är förvandlad till en pyssling när han vaknar.

Inger Hallström Stinnerbom tar fram de grå tomtebyxorna och den grönaktiga tröjan. Som mossa på en sten. En skånsk hustomte har inget med moderna julars skyltfönstertomtar att göra.

Så går vår andra kväll med publikskolan till. En ny kostym visas och vi applåderar. En ny, nya applåder. Ibland låter hon en skådespelare eller dansare bära den, ibland visar hon den på galgen. Folk ställer frågor om material och färgval. Filosofin är hela tiden den som präglar Västanå Teater. Det är inte kostymen som ska visa oss örnen, korpen, vildgåsen eller Mårten. Det ska skådespelarna göra, men vi i publiken får också finna oss i att vara medskapande.  Det är så hela teatern jobbar och så jobbar Inger Hallström Stinnerbom. Aldrig gå den lätta vägen, alltid bjuda på det gedigna, alltid lita på publiken.

Får han röd mössa?
Vad det blir för färg på Nils Holgerssons mössa i år? Blir den röd? Ingen aning. Den kom i hastigheten inte med när Nils dräkt presenterades. Kläder som gör honom till en blandning av bondpojk och ung man från 2013. Doc Martenskängor, vida byxor, stickad tröja.

En kväll när bilarna brinner igen i Husby känns det skönt med en teater som inte gör den holgerssonska värstingresan till en gullig djursaga. Det gjorde inte Selma Lagerlöf, så varför skulle Västanå göra det?

Löpningen blir vardagsmode

Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.

Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.

 

 

 

Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.

Fyll i och se vilken klass du hör till

Klyftorna i Sverige minskar inte, de har ökat sedan 1970-talet. Mycket går framåt i världen, men rättvis och jämlik är den inte. Fortfarande säger det lilla ordet ”eller” någonting om vårt samhälle.

Rik eller fattig. Den ene väljer mellan den ena eller den andra skidorten i Alperna på sportlovet, den andre mellan busskort eller nya gympaskor åt barnen.

Klasser. Tro inte att de är borta, bara för att överheten inte längre bor i en herrgård väl synlig över brukskåkarna. Herrskapet har bara flytt till en egen stadsdel, gärna en gammal ruffig en som fått ny status. Gentrifierats. Plötsligt blev de små masonitsommarstugorna långt borta i stadens utkant ombyggda till stora schabrak med en 4wd på varje uppfart. Klassamhället ser annorlunda ut 2013, det är allt. Sjöutsikten har fått ett värde.

Att däremot analysera exakt vilka klasser som finns och vem som hör till vilken klass är svårare. Det har många försökt. Här är det senaste resultatet. Klicka på länken, fyll i och se vem de brittiska forskarna tycker att du är.

Lite spännande, mycket skrämmande.

 

100 kronor är 9,84 pund, det kan vara bra att veta, eftersom testet är på engelska.

Tycker du att den brittiska klassenkäten är tramsig? Läs Crister Enanders essä Skillnaderna finns. De styr oss. som även den presenteras på Arbetet.se. ”Toleransen mot arbetargrabbar är också avsevärt större än mot arbetartjejerna. Även om även vi män måste hålla oss inom klart definierade och på förhand givna ramar så är det möjligt att göra karriär inom kulturvärlden samtidigt som man framstår som lagom bråkig, nedtonat kaxig och småaggressiv. Tjejerna däremot måste vara duktiga.”


Hur gör du när du kommer till Lyckan?

Vår kommuns egen andhållplats.

I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.

Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.

Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.

Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.

Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”

I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.

Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?

Jag undrar så över detta.

 

Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.

PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.