Sven-Ove Svensson – Sida 104

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det måste vara möjligt för många att vidga cirkeln med vilka vi tycker om. Jag tror på människan.

Bloggserien om klassamhället fortsätter. Den har handlat om gigantiska skillnader i inkomst, om att det behövs en ny klassanalys av vårt land och att den analysen pågår. Hur ser Sverige ut? Hur liten är överheten? Vem är arbetare? Hur djupa är klyftorna?

De förra avsnitten berättade hur du lär dig din plats längst ner på samhällstrappan och att du inte ska gå där med foppatofflor. De är ett klassmärke, har smakdomarna bestämt. Mellan medelklass och underklass finns också en skillnad. Hur stor?

Dagens avsnitt tar upp kampen om kunskapen och idéerna.

Vi hånade den
När jag gick på Sundstagymnasiet i Karlstad delade socialdemokratiska ungdomsförbundet ut nyckelringar i alla elevers postfack. Var det 1969? ”Ökad jämlikhet” stod det, med tidens moderna snirkeltypografi.

Vi döpte SSU-arna till nyckelringssocialister och hånade parollen. Jämlikhet ska vara absolut, inte relativ, annars blir det ju inte lika. Löner bör öka men jämlikhet bör vara – jämlik. Det finns inget mer likt än lika.

Vad är det annars för mål? Stryk det där med ”ökad” tyckte vi.

Stures motangrepp mot vänstern
Något år senare kom en vänstertidning över Sture Eskilssons promemoria. Den blev berömd sedan. Papperet där den forne kristinehamnaren i Arbetsgivareföreningens tjänst detaljerat förklarade för svenska arbetsköpare och svensk borgerlighet hur de skulle genomföra sin ideologiska offensiv och ta över debatten från vänstern. Viktigt tyckte Sture, annars vet du aldrig hur det går med marknadsekonomin.

Länk: Hjärnhandeln – om ett möte (Crister Enander om Sture Eskilsson och offensiven)

Snart tog Vietnamkriget slut, världen blev inte lika svartvit och det eskilssonska PM:et började genomföras. Han hade föreslagit att motangreppet skulle ske på två fronter. I skolan och i den politiska debatten. Förutom skolmaterialet ville han se en motvikt till det stora flödet av debattböcker och tidningsartiklar från vänster.

Han fick som han ville. Efter vänsterns debatt underifrån kom en mäktig motoffensiv uppifrån, från pamparna med penningsäcken.

Snart skulle vi alla satsa på oss själva. Plötsligt var lösningen på alla problem att starta eget, avveckla och avreglera all gemensam egendom och göra som i ett populärt tv-program, bilda ö-råd och rösta ut folk. Pakten blev det nya verktyget, egoismen den nya läran och i politiken valde socialdemokrat efter socialdemokrat modeuttrycket ”entreprenör” hellre än ”demokratisk socialism”. Snart satt den första människan och berättade i en anställningsintervju att hon var ”bra, väldigt bra” på än det ena, än det andra. Det skulle ingen ha sagt 1965.

På skolgårdarna slutade två mot en vara fegt, det blev i stället bra odds. Även den som ligger fick du slå mot, det sker i samhället hela tiden. I tv-reklamen blev det en fördel om din kamrat blåste av segelbåten, då blev det mer kaviar över till dig själv. Gemensam kamp byttes till DIY, Gör Det Själv.

Den utvecklingen har fortsatt.

– Yoggin? frågar en karl vid frukostbordet i en färsk egoreklam. Hans fru svarar med att ge honom deras logg in. Yoghurten vill hon ha för sig själv.

Är lösningen att byta klass och lära sig andas rätt?
I dag finns det en hel ideologisk industri som jobbar med att dölja att vårt land är ett klassamhälle. I reklampaus efter reklampaus i de kommersiella tv-kanalerna skriker ett halvdussin spelbolag ut sina budskap. Ett av dem kallar sig för säkerhets skull miljonärsfabriken.

I de externa köpcentrens illa sorterade bokhögar trängs självhjälpsbok efter självhjälpsbok från självutnämnda guruer som försöker få oss alla att tro att det bara handlar om självförtroende. Tror du bara på dig själv, så ska allt bli bra.

– Du andas väl rätt? Själv?

Som om det skulle hjälpa det arbetande svenska folket ifall en av oss bytte klass och blev miljonär och en annan fick bättre självkänsla.

Filmare, fuskare, hånare, hat
Statsministern hånas i sociala medier för att han en gång arbetat som svetsare. 1972 skulle det ha varit den stoltaste erfarenhet i världen för arbetarepartiets ledare. Äntligen en höjdare som inte gått broilervägen till tops.

Inom idrotten dyker det upp ständigt nya fall av doping och läggmatcher. Filmning har blivit en del av elitfotbollen. Finurligast fuskare vinner.

Sture Eskilsson och hans vänner inom och utom landet lyckades bra med sin ideologiska offensiv. I sin förlängning stavas den numera näthat. När jag var ung hobbyskrivare ville vi att alla skulle bli sin egen barfotajournalist. Men vi tänkte oss sannerligen inte att detta även skulle innebära en hord av organiserade hatare med starkt genomslag i debatten. Vi tänkte oss inte att solidariteten med folk i länder som Vietnam, Spanien och Sydafrika skulle ersättas av främlingsfientlighet och fascister på marsch igen.

Inte ens fotbollsfusket hade vi tänkt oss.

Envar sin egen lillkapitalist
1971 bestämde sig alltså Svenska Arbetsgivareföreningen för att starta sin ideologiska offensiv mot vänsteridéerna. Åtta år senare drog man igång kampanjen Satsa på dig själv, för att låtsas göra oss alla till privatkapitalister. Dragplåster var ABBA-Frida och hockeyspelaren Lill-Pröjsarn Nilsson.

Hur ska vi se på firmabildandet som politisk lösning? Det formulerade jag för min del året därpå i boken Leendet i vedlådan, en kortprosasamling i sågverksmiljö. Texten Det enskilda initiativet har underrubriken ”En hyllning till de fria marknadskrafterna och de två tomma händernas möjlighet” och lyder såhär:

– Nej, om en skulle ta och starte storbolag? sa Persson, bad om förskott.

Jag gillar fortfarande att skratta underifrån åt överheten.

Dags för en ny offensiv
Inte har jag något emot företag. Kära nån, i höstas bildade jag enskild firma för att kunna göra ett jobb åt en beställare jag tycker om. Det är bara det att jag inte tror att den kommun som har flest småföretag vinner.

Egoismen är en återvändsgränd, både i privatlivet och som politisk metod. Självskryt luktar illa, det har det alltid gjort. Fusk är föraktligt. Girighet kan du aldrig bygga ett samhälle på. Rasism är en medveten dumhet och det är det snällaste jag kan säga om den tanken. Mobbing är till för mycket små människor, stora själar ser styrkan i gemenskapen.

Det är dags för en ny ideologisk offensiv, en ny kamp för bildning, kunskap och kultur. En som tror på medmänsklighet, kärlek, värme och gemensamma lösningar.

Det är dags att vidga cirkeln med dem vi tycker om. Jag tror på människan. Jag tror att gruppen vi bryr oss om kan växa fort och fint om vi bara vill. Vi kan bry oss om många. En dag kan vi vara jordklotets vackraste allihopakram, produktionsenhet och samtalsgrupp tillsammans, fast vi är så olika. Det handlar om respekt, om klasskamp och om vem som är möjlig vän. Låt ringen växa.

Vi hade förresten fel när vi hånade parollen Ökad jämlikhet. Det var inget ont i den. Sverige har aldrig varit så jämlikt som då.

### Fler inlägg i bloggserien Klassamhället Sverige
Del 1: Grislöner i klassamhället
Del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Löparlärdom nr 150

Jag har vänner som tar selfie varje gång de springer. Andra lägger ut karta över löprundan med sträcka, tid och kilometertid i diverse medier. Varenda gång.

Det där är springarens ensak, tycker jag. Var och en får bli salig på sin fason. Själv är jag av annat slag.

Lärdomen? Mitt råd är att du funderar på saken, internet glömmer aldrig. Personligen berättar jag gärna att jag springer, ibland till och med hur lång rundan är. Men du får inte veta tiden.

Aldrig.

Folk blir så avundsjuka när de hör hur mycket tid jag lyckas skrapa ihop på en enda kilometer.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Trötteliten, saxbrottslingarna och fotbojealliansen

April 2017 har varit en slitsam månad för det politiska språket i vårt fosterland. Hittills har jag personligen fått lov att hitta på tre svenska nyord. Det räcker nu.

Fotbojealliansen. Kristdemokraterna och Miljöpartiet som vill sätta fotboja på folk som riskerar avvisning, så de inte ska avvika på privat initiativ och råka integrera sig. (Se även Svenska Fotbojförbundet).

Saxbrott. När en flykting klipper av sin fotboja trots att Kristdemokraterna och Miljöpartiet sagt att det får han inte får då ä’ inte dom mä’.

Trötteliten. Den elit av trötta anhängare till den trötte polisen Peter Springare som inte sprang sin väg när han bad dem gå ur hans stödgrupp, vilken numera heter jagärsåjävlatrött för att inte förknippas med den trötte Peter Springare till vars stöd den är bildad för att han var så trött men inte tillräckligt trött har det visat sig.

### Läs mer:
Kan ingen berätta för KD att saxen är skapad?

Kan ingen berätta för KD att saxen är skapad?

En gång i mitt tidiga yrkesliv som journalist bevakade jag en mellanölsdebatt arrangerad av nykterhetsrörelsen i Vaggeryd. Då reste sig en kristen vän och förklarade för oss alla att mellanölet måste bort ur butikerna och ersättas av folköl.

– För dä kan di inte dricke sej fulla på.

Jag var neutral betraktare och blandade mig inte i diskussionen, fast det var frestande. Lika frestad är jag nu, när kristdemokraterna vill sätta fotboja på folk som ska utvisas. Så de inte ska gå under jorden. Men jag tiger.

Berättar alltså inte för fotbojpartisterna att Vår Herre har uppfunnit saxen och avbitartången.

### Fortsättning i dag påskafton på Facebook, sedan även Miljöpartiet gått med i fotbojealliansen:

Varning till alla känsliga sympatisörer till KD och MP. Detta inlägg kan innehålla rester av ironi. Scenen är en svensk gräns:

”Välkommen till Sverige. Vi vill inte ha dig kvar. Därför sätter vi nu på dig en fotboja så du inte sticker.”

”Klipp inte av dig den om du tänker gå under jorden här i landet, är du snäll. Gör du det så är inte vi mä.”

”Då får vi förbjuda alla saxar. Vi har tänkt på allt.”

”Å du flyktingen: Glad Påsk!”

Tänk om en bara visste

De två mest besökta inläggen 11 april 2017.

Mest läst på bloggen i går var mitt gamla inlägg från 1 februari 2014 om folk som går i skidspår. Här i socknen har snön smält för länge sedan, men någonstans sätter en människa igång ännu en ström av besök.

Om jag bara visste vem.
Det inlägget lever sitt eget liv.

Intressant.

Länk till inlägget som så många hittar:
En särskild plats i helvetet

”Du måste bara ha tron”

När jag var frilans lärde jag mig att inte förtvivla. Varje gång det såg som dystrast ut dök det alltid upp något nytt uppdrag så vi fick pengar till filmjölken.

– En måste bara ha tron, sa en kvinna på min deltidsarbetsplats som mindes fattigare dagar.

– Då kommer pengarna. Så var det för oss när vi var unga. Bara en tror.

Jag behövde bara vara lugn i själen så kom erbjudandena, på det sättet hade hon rätt. Det ringde alltid någon som ville att jag skulle uppträda, hålla kurs eller skriva krönikor.

– Håll bara ut.

Nuförtiden behöver jag inte uppdragen, även om det är kul när folk ringer. Det händer att jag hänger med huvudet i alla fall. De där klarsynta ögonblicken när jag får för mig att leken inte gör nytta. När jag känner att denna blogg och allt mitt facebookande inte är det bästa sättet att förändra världen.

Då, just då, kommer det alltid en snäll hälsning som lyfter skrivlusten igen. Det finns inget mer värmeeffektivt än de orden.

Tror gör jag.
På människan.

Tack.

Den största lagsporten

Gästspelar som skjutsmorfar till första mötet med en sommarbarnteater. ”Teater är en lagsport” säger producenten och berättar hur viktiga också de anonymare sysslorna runt en pjäs är. Då tänker jag på stockholmarnas sätt att möta terrorn.

Solidaritet.
Den största lagsporten.

Hatet har inte vunnit. Här delar vi ut repetitionsscheman och funderar över vilka av oss som kan vara med på snickarhelgen. Terrorn vill skrämma ett helt samhälle, förklarar jag för tioåringen som har en roll. Men det är bara om vi låter oss skrämmas, ändrar vårt sätt att vara och börjar hata andra folk som terroristerna har segrat.

Sedan fortsätter han läsa manus, för det vill han.
Det blir en sommar i år igen. Vi låter oss inte stoppas.

Där har du svaret.

### Facebookinlägg på morgonen den 8 april:

Medan Stockholm evakuerade kunde jag krama små och stora vänner på Sveriges västra sida.

Det är en glädje i att mötas av kramare som kommer rusande mot en. Det är en särskild glädje efter flera timmars terrorrapportering i bilradion.

I Stockholm öppnar folk sina hem och sina bildörrar för att hjälpa varandra. Glöm aldrig att den solidariteten också finns. Den är vacker och den har kraft. Vi är de många.

Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?

Berättelsen om en informationsklyfta

När jag gick i åttan kunde jag inte använda en skivspelare. Sådant skapar mindervärdeskomplex och visade på något som jag inte begrep den gången.

Hur sätter jag igång en skivspelare? Bevisar min okunskap någonting? Jag har ju lätt för mig i skolan.

Ja. Den berättar om en klasskillnad mellan mig och tandläkarns trevlige son. Klyftan satt i föräldrarnas inkomster vilket i sin tur skapade livsstilar på olika ekonomiska nivåer. Jag lyssnade på musiken när den händelsevis dök upp i radion. Han direktimporterade en amerikan som hette Chuck Berry.

– Lyssna själv nu, när jag går upp och äter.

Gärna. Om jag bara visste hur en gör. Är han bra den där Tjack Bärri?

Han har inte språket
Klassklyftor finns av många slag. Den de flesta tänker först på är väl de ekonomiska skillnaderna. Börsbolagens vd:ar tjänar 54 gånger så mycket som en industriarbetare, klart att det är en klyfta. Marian som sitter utanför mitt Konsum med sin mugg, han ser också skillnad. Hela dagarna.

Här kan han inte ens språket, fast vi är några som försöker. Husvagnen kallar han caravan.

– Säg efter mig nu. Hus-vagn.

De små skulle ätas upp
Vi var småbönder, dessutom bosatta i en utkant tyckte samhället. En bra uppväxt, närmare till äldre generationer har jag aldrig haft, inte till orrspel, storspov och rådjursstämplar heller. Pengar hade vi ont om och ingen bil i början men somnade mätta varenda kväll. Sedan kom det som tidningarna kallade ”jordbrukets strukturrationalisering”. Den gick ut på att farbröderna i Lantbruksnämnden bestämde att de stora gårdarna i grannskapet skulle leva och de små skulle ätas upp. Då fick vi små hålla auktion på våra traktorer, harvar och höbalar och våra pappor och mammor fick ta jobb långt borta i centralorten. Fast de inte ville.

Då hade vi först fått lov att sätta granplant på de av våra åkrar som inte heller dög.

Är informationsklyftan värst?
Även bland oss bönder fanns det klasskillnad. Det fanns de stora, som nu bor ensamma kvar på svensk landsbygd och det fanns vi små som fick flytta. Den rationaliseringen har jag inte hämtat mig från än, fast jag aldrig var skapt att bli bonde.

Storspoven fattas mig och det äkta självförtroendet.

Skillnaden satt i arealen och därmed hur mycket som blev kvar efter att vi deklarerat den 15 februari varje år. När vi kom till högstadiet såg vi att den också satt i vilka som hade häftigast kläder, råd att åka på språkresa och föräldrar som gått mer än sju år i skolan.

Det fanns en informationsklyfta. Den lever än. Ibland tycker jag att den klyftan är värre än alla lönebesked och traktorauktioner i världen.

Lägg ner den försiktigt
Du lyfter pickupen, för den åt sidan och lägger försiktigt ner den mot spåret när skivan börjat snurra. Musiken från Amerika finns inne i det spåret.

Han är bra den där Berry.
Det vet jag nu.

Han heter inte Tjack.

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 1: Grislöner i klassamhället
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och din fot
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ’inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.