Sven-Ove Svensson – Sida 148

Frukosten var fin

Skurugata, nerifrån.

Semester, dag 5, förra veckan:

Hotellfrukost är alltid hotellfrukost, även på småschabbigt hotell. (Gammalt Svenssons släng-ordspråk).

Hur ser du om ett hotell är fräscht? Svar: bläddra i informationspärmen på rummet.

Rimforsa Strand? ”Välkommen. Du är väntad!” skriver ägarna och ser till att väldigt få har tummat sidorna. Allt är färskt. Stadshotellet i Eksjö? Låt oss säga såhär: jag har varit redaktions- och kontorsmänniska sedan 1974. Då känner du igen en skrynklig och gulnad plastficka när du ser en. Strax innan bokstäverna från papperet börjar fastna i plasten har trovärdigheten släppt.

Men sillen är fin.

200 oxar till 130 meter rep
Vi tar ett extravarv runt Hunsnäsen, det är Eksjös sjö. En av dem. Nästa varv hittar vi rätt efter allén. Skurugata är en 800 meter lång spricka som spolades av en isälv förra gången det nyss hade varit rejält kallt i bygden. Vi kravlar och går, fotograferar 35 meter höga porfyrväggar och tolkar sägnen om Tjuvajösse för belgiska barn som hunnit ikapp oss. Från Skuruhatt ser vi Smålands skogar sträva vidare genom århundradena.

Tillbaka i Eksjö museum lär jag hur företagsamma smålänningar sålde oxar till Bergslagen. Till 130 meter grovt rep i våra gruvor gick det åt 200 hudar. Resten av djuren blev falukorv.

Rasist, alkoholliberal och kvinnofientlig
Albert Engström var barn av sin tid, rasist, motståndare till kvinnors rättigheter och alkoholliberal, konstaterar vi på våning tre. Men han var också en folklig humorist.

Den som gör en resa har något att berätta. De där bilderna minns jag från farmors och farfars bokhyllor.

Barndomen är nära.

# År 1622 inför Gustav II Adolf lilla tullen i Sverige. Den ska beskatta inrikeshandeln och ge staten inkomster.
# I städerna byggs tullportar och tullhus. Ett högt staket skiljer stad och land, du kan bara ta dig in via tullarna.
# De flesta varor som förs in blir tullbelagda. Tullavgifterna, ungefär 3 procent av varornas värde, läggs i en tullkista.

Teckningar av Albert Engström.

Rymmer från semestern

Semester, dag 4, förra veckan:

Torsdag kväll, rymmer från semestern och ligger på sängen i rum 211 på Eksjö stadshotell och ser på tv. Under dagen har vi kört genom djupa skogar där sjöar glittrar och höjder sträcker sig för att se. Vi har vandrat i trästadens vackerhet och hört innergårdarnas liggtimmer tala småländska från 1600-talet.

I ett av trähusen köpte vi ett friskt grönt brödfat, sytt av rullade mattrasor i spiral. Jag blev kär i det fatet.

Nu rymmer vi från alla semestermåsten, slöar på rummet och ser Ernst steka kyckling i ugn. Själva äter vi insmugglat mjukt tunnbröd med räkost och orkar inte resa oss och gå ner till à la carten. Fast vi har 30 kronors rabatt.

Trivs.
Tänk, detta är bara dag fyra.

Nu hittar Ernst en gren.

Vad är sannolikheten?

Semestern, dag 3, förra veckan:

En dag startar Marianne och Anders Isacson sin glassbar i Hjortkvarn. De kallar den Go’ Glass, lokalytan är tolv kvadratmeter och de har tolv sorters smaker i glassdisken. Ungefär samtidigt läser jag på nätet att orten är Sveriges närmaste.

Än så länge är allt ganska sannolikt.

År 2015 har glassbaren växt till 140 kvadratmeter och 40 smaker. De har filial i Askersund och fullt med anställda under glassmånaderna. Själva ska vi till Norrköping. Det är inte heller osannolikt, för där finns Arbetets museum på en holme i Motala ström, i år med bilder av både EWK och Jan Stenmark plus flera andra spännande utställningar.

Av en slump råkar jag nu hitta orten Hjortkvarn och sedan glassbaren på nätet. Orten har 238 invånare samt ett sågverk och baren ligger på glasskeds avstånd från Norrköpingsvägen. Firman har en webbplats där ägaren försöker reda ut glassens historia genom årtusendena. Det går inte.

Där har du läget. Kul, tänker jag. Då kan jag bjuda den kära vännen på god glass i Hjortkvarn. Sveriges närmaste glass, särskilt då.

Blir riktigt läskigt
Det är nu det börjar bli läskigt. Dagen efter att jag hittat glassbaren på nätet tittar den kära vännen mig djupt i ögonen och lägger huvudet på sned:

– …och då kan väl du bjuda mig på glass i Hjortkvarn?

Min vän har bara tittat på kartan som hastigast. Blicken kunde lika gärna ha stannat vid Karlskoga, Örebro eller Pålsboda. Hon har ingen aning om min tidsödande forskning kring mellansvenska glassbarer nära de vägar som bär till Jan Stenmark-utställningen. Men Hjortkvarn väljer hon och glass vill hon ha.

Vad är sannolikheten?

# År 2007 utsågs Hjortkvarn till Sveriges demografiska mittpunkt. Hit har flest svenskar närmast, fågelvägen.
# Vi beställer en Gammaldags snäcka, 49 kronor, och en Nån annans ananas, 49 kronor.
# Det regnar. Sveriges närmaste regn.

Spaden, jorden och maten

Det är något visst för sonen till en bortrationaliserad småbonde att få sätta spaden i jorden.

Nej, jag har inte förlåtit marknadskrafterna. Eftersom livet har galghumor hamnade vi i en lägenhet på just Marknadsgatan, först. Efter sekler av jordbruksarbete.

Nej, jag har inte förlåtit 60-talets jordbrukspolitiker.

Nej, jag har inte förlåtit LRF heller, som inte protesterade mer. Då, när 25 småbruk om dagen lades ner i landet. Storbondeklubb? Så kan det gå.

I dag när jag far längs barndomens grusvägar är jag glad om de bortrationaliserade slipper se hur det gick. Vuxen granskog där jorden kunde föda ett folk. Svensk glesbygd växer igen, svenska hus ensligt belägna håller på att rasa samman.

Kvar finns alltid en. Produktiv men glesbodd. Vi visste inte då att 1960-talet var tiden för den värsta av storskiftesreformer i riket.

En bonde i varje svensk
Och dock:
Det bor en bonde i varje svensk. Med mjuka kontorshänder fattar jag den ärvda spaden och gräver försiktigt en rabatt intill den villa utvecklingen slängde ut på ett annat stycke åker som jordbrukspolitiken och marknadskrafterna inte ville ha.

Här bor vi tätt.

Någonting vackert får det bli.
Någonting vackert åtminstone.

# Mat kommer inte från Konsum.
## Mat kommer ur handen på en bonde.
### Allt börjar alltid med stål i jord.

Rastlös efter en veckas semester

Nee-ij, om en skulle ta och börja blogga igen.
Grrr. Krrr. Grrr.

Detta är intet

I dag blir det inget inlägg. Det är för soligt och fint och för mycket sommar. Eller så kanske jag har fastnat i en långsam bok, ett par löparskor eller bakom skjuvgräsklipparn.

Eller hur?

# Det brukar bli sommar varje år.
# Blir det någon ändring så säger jag till.
# Det ska vara ojämnt antal sådana här punkter, annars har jag räknat fel. Läs detta inlägg om du vill ha något att fundera på. Vi ses.

Sillimester!

Uttrycket är inte mitt, jag har fått låna det, men det säger precis vad jag tänker på i dag. Sillimester! När detta publiceras är det tolv timmar kvar. Elva, tio, nio…

I år ska jag springa mer än någonsin, läsa mer än någonsin, tänka mer än någonsin, resa mer än någonsin, kramas mer än någonsin, busa med små världsmedborgare mer än någonsin, plocka mer hallon än någonsin och vara mer ledig än någonsin.

Eller hur.

# 1938 fick alla anställda i Sverige rätt till två veckors betald semester. Bra, Gustav Möller.
# Min första semester fick jag 1973. For till Svarta havet.
# Min sista börjar i kväll. Var är cykeltältet? Kan vi inte tälta i trädgården åtminstone och så äter vi mjukt tunnbröd med räkost på, ur tub. I tältöppningen.

En otidsenlig människa?

Skrivövning: Året är, ja vilket då? Vilket decennium talar vi om? Vad ser du? Ser du en man eller en kvinna? Hur är hon eller han klädd? Varför?

Vad säger skorna och kläderna oss om mannen eller kvinnan? Vad tycker den människan om? Märker du någon glädje, några bekymmer?

Tänk ut en text. Fundera över vad som ligger bakom de olika detaljerna, se vilka betydelser de bär. Skriv ner texten.

# Det tar tre generationer att skapa en gentleman och trehundra år att skapa en gräsmatta, säger engelsmännen.
# Struntprat, svarar jag.
# Välj den mossiga typen, då går det fortare i båda fallen.

Ett dagsverke

Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.

Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.

Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.

Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.

Jag vann

Löparselfie i brunt skogsmaskindike.

Låt oss göra det enkelt. Jag vann.

I tre somriga dagar har jag hållit på och jagat, inte ära och evig berömmelse, inte rikedom – men en drömrunda. Alla mina löprundor har blivit för bekanta, nu vill jag ha tuggmotstånd. Det ska vara skog, det ska vara kuperat, det ska vara tuff terränglöpning ibland och det ska vara smalt, kurvigt och farligt.

Jag ska kunna springa fel om jag inte skärper mig. Jag ska inte veta allting.

Tredje varma försöket
På kartan har jag redan hittat rundan. Två gånger har jag försökt, båda gångerna har hon gäckat mig. Jag älskar’t! Nu är det lördag i sydvästra Svealand, sommarmoln, 23 grader varmt och Krävande Backen och Blånande Utsikten är sig lika från tisdagen och fredagen. Den ene brant, den andra blå. Båda gör sig bättre i verkligheten än på bild.

Jag brukar inte stanna och fotografera när jag springer. Kära nån det är ju första sommaren jag har mobil med. Berättar jag varför, så tycker du jag är en mes. Det har med vildgrisar att göra, mer säger jag inte. Vildgrisar och eventuell trädklättring. Musiken står trädpiplärkan för.

23 grader varmt, benen trötta sedan i går, uppförsbacken gick fort att förstå. Så jag stannar och stretchar i dag igen och tar en bild på de blå granskogarna i öster.

Kritiskt parti i rött
Karta brukar jag inte heller bära med mig, men i dag ska hon knäckas, rundan. Det finns ett kritiskt parti. Jag har ringat in det lurigaste avsnittet med rött på utskriften.

Skogsbilväg, barrstig, gräsväg, fortsätter förbi luriga stigen åt vänster, springer rakt bland kvistar och ris, det är faktiskt en gammal körväg i botten och där är stenen, bra. Plötsligt får jag se ännu ett tecken på mänskligt liv. En orange skylt precis på andra sidan ett dike som en skogsmaskin plöjt. Nu är jag nära lösningen.

Bilden överst på sidan är från det diket. Selfie i brunt skogsmaskindike. Jag springer till vänster om diket, tar sedan för långt åt höger men hittar så småningom stigen mot nordväst. Kritiska partiet avklarat, tjoho!

En löpare hade vänt
Resten är en promenad i parken. ”Hade dä vart en bonne hadde han stöpe” brukade en bekant säga när han snubblade till. Hade det varit en löpare hade han vänt, tänker jag, men detta är en orienterare. Vad är lite kvistar och ris, en och annat trädstam och en hel del traktorspår i 900 meter för en van terränglöpare?

Inga problem är vad det är. Under och ibland bredvid traktorspåren finns hela tiden stigen på kartan och titta, där är vändplanen redan. Värmländsk vardagsnatur, än sen då? Skogar ska brukas och nu är det inte svårt att följa Sisuledens orange skyltning bort till backen i milbanan.

Här har jag min nya runda, tajmad och klar. Hela vägen hittad, jag vann! En tuff, krävande, tidvis blöt och … alldeles underbar drömrunda.

Nämnde jag Jungfru Marie nycklar, wunderbaum-granen, trollsländorna, de två mystiska männen med tre motorhuvar öppna, den kvarglömda skogsarbetarbaracken på hjul eller min oerhörda trötthet efteråt och löplust under tiden?

Bra.
Trivs.

Blånande Utsikten.

Karta nya rundan

Del av Friska Forshaga-kartan med Kritiska Partiet inringat.

Värmländsk vardagsnatur i röda ringen.

Jungfru Marie nycklar i utförslöpan innan vändplanen.

# Alla människor har drömmar, men en del gömmer dem djupare.
# Själv drömmer jag om mottot för bloggen. Alltihop. Om skrivande, springande, levande och världsförbättrande.
# Nästa gång ska jag springa rakt på stigen bortom skogsmaskindiket. Inte irra åt höger. Irra aldrig åt höger, där finns ett träsk.