Våra årliga spontana irrvägar

Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.

Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.

När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.

”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.

Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.

I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:

”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.

Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?

Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”

”Check”, sa Gustaf Ander.

Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.

Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.

Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.

”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.

 

Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.

 

Genrep och tamgåsen flyger

 

 

 

 

 

Foto: Per Hardestam

 

1978 flyttade vi till Sunne. Jag hade fått ett halvtidsjobb, vilket passade den här drömmande skribenten bra och dessutom hade vi sett på kartan i telefonkatalogen att där fanns ett badhus. Det stod ju så på kartan, bredvid järnvägsparken: Badhusgatan.

I förväg hade jag bestämt mig för en sak. Ska vi flytta till Fryksdalen så måste jag fräscha upp min Selma. Så där satt jag, kväll efter kväll, i förväg, och läste Selma Lagerlöfs skrifter i urval, 14 band, och några titlar till. Kejsarn av Portugallien var bäst. Gösta Berling var inte dum den heller. Nils Holgersson kändes som en liten hälsning, med tanke på att Alfred Dahlin, som kom med idén till en ny läsebok för folkskolan, var från Huskvarna. Vi bodde där innan flytten till Sunne. Spännande att det var lärarnas organisation som kom med idén till en läsebok och att boken blev en succéroman, översatt över halva världen.

Så kan det gå när man bestämmer sig för att skriva en ny sorts skolbok som ska ge barnen kunskap utan att de märker det.

Ingen mesig sagotant
Det första som hände var att jag blev hemligt förälskad. Nog hade jag läst Selma Lagerlöf förut, men under högstadieåren och efterföljande rebellår var det inte sagotanter från Östra Ämtervik vi prioriterade. Nu upptäckte jag att hon sannerligen inte var någon beskedlig sagotant, mesig och omedveten om tidens strömningar. Det sa klick, kort sagt. Kär.

Det andra som hände, fast det tog lite längre tid, var att jag upptäckte att turismnäringen i Sunne också borde gå hem och läsa sin Selma. Broschyrer och berättelser vimlade av fel kring hennes författarskap och när det nya fina hotellet med hennes namn byggdes, lät ägarna varenda restauranggäst trampa på Akkas gäss. Hu vilken matta…

Handlar egentligen om Husby och fotbollshuliganer
Nå, turistvärvarna i trakten har blivit bättre. Jag misstänker att en av orsakerna stavas Västanå Teater och Leif Stinnerbom. På torsdagskvällen hade de genrep i Berättarladan på sin kraftfulla berättelse om Nils Holgersson.

Jag ska inte bli långrandig om den. Det första jag vill ha sagt är: gå och se den. Det andra jag vill ha sagt är: gå och se den. Det tredje jag vill ha sagt är: gå för Guds skull och se den.

Kom sedan inte och säg att Selma Lagerlöf var en sagotant som bara satt i Östra Ämtervik och skrev av gamla farmors och gamla fasters gamla berättelser om gamla tiders gamla hel- och halvoriginal. Nils Holgersson-föreställningen handlar om Husby, den handlar om fotbollshuliganer, den handlar om miljömedvetande och om att växa upp till människa. Trots att Leif Stinnerbom inte skriver detta på näsan på oss en enda sekund.

Sa jag att du borde gå och se den?

 

Mina berättelser från Västanå Teaters publikskola:
1. Sveriges första värstingresa
2. Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
3. Berättelsen om en lada som spelar teater

Handburgare, farligkorv och mumsbitar

Språket äger vi tillsammans. Dessutom har var och en sitt eget. På mitt modersmål är det alltså korrekt att säga ”vart bor du” och ”ja ska jämt tvätte mig först”. Jag får säga så, utan att det handlar om riktning i det ena fallet och utan att jag alltid försöker bli den förste som blir ren. Det försöker jag sällan, de gånger huset är fullt.

Mitt modersmål är sydvärmländska, eller centrala mål som språkvetaren Knut Warmland kallar det på sin karta över Värmlands dialekter. Här heter det så: ”vart bor du?”. Ska jag prata eller skriva rikssvenska blir det en annan sak. Då styr vart riktning och ”vart bor du” blir fel.

Krångligare är det inte. Därför blir jag lite trött ibland på ordningsmän som försöker rätta oss, när vi talar vår mammas språk. Vår dialekt är inte fulare eller felaktigare än den som en gång utsågs till rikets norm.

Missförstådda ord
Nu finns det förstås gränser för hur språkliberal jag vill vara. Att jag stavade dinosaurie utan u i en herrans massa år var förargligt. Särskilt som även vårt hus under en period var invaderat av urtidsdjuren. Häromdagen hittade jag ett annat ord som jag både stavat och uttalat fel.

Det är senaste numret av Språktidningen som upplyser mig. Den brukar lära mig saker. En av artiklarna handlar om det som skribenten Per Ledin kallar nattuttryck. Ord och uttryck som vissa lyckats missförstå en aning. Handburgare, mumsbit, coollugn, idka älgskog, åkerbrasa, farligkorv, magdröm, korrigerad plåt, stationera exempel, collegeblock, copyrighter, skratta sig lycklig, dra alla över en kant, spela wordfood, stopp på belägg, skamdal, dramaskri och blindgalen. Där har du exempel som han nämner, utan att göra narr av de som missförstått, det är viktigt.

Det började med misshandel
En gång var hårdrageri en vedertagen term i vissa misshandelsmål. Det borde jag ha förstått. Någon drog någon i håret och ordet var fött. Men jag fattade fel. Ska vi hårdra det, så har jag nog skrivit fel minst hundra gånger i mitt liv:

”Hårddra”.

Ja ska försöke å bättre mig på den punkten. Jämt nu.

Vilken packtejpstyp är jag egentligen?

Ibland beundrar jag deras uthållighet. Dessa medmänniskor som skickar nyhetsbrev hela tiden, om allt jag måste tänka på, behöver veta och köpa:

Så drar du nytta av fyra sociala tjänster.
Familjesemestra i Danmark i sommar.
Sven-Ove, så kan du bli uppgraderad till SILVER och få 3000 bonuspoäng.
Så når du ut på Twitter – 11 smarta tips.
Perfektionist? 4 effektiva tips! Samt skynda-fynda kurser före midsommar!
Vinn startplats till AXA Fjällmaraton!
Chill Out Sparkling – Sveriges mest prisvärda mousserande vin.
Aktiv semester med medlemsrabatt!
Adressregister för alla ändamål.
Vilken packtejp passar dig bäst?
Ny Kalle Anka-app för de yngsta.

Alla dessa frågor det väcker. Jaså uppgradera till silver, är jag bara brons nu? Finns det ingen Kalle-app för oss mogna? Visst behöver vi ett rejält adressregister, kära fru, det finns så många ändamål. Vi kunde skicka brev till alla sverigedemokrater i riksdagen och berätta om inlandsisen. Sedan kunde vi sända ett e-brev till alla amerikanska underrättelseagenter och erkänna att vi har deras mejl i en server på Värmlandsnäs men att samtliga verkar enahanda.

En fråga biter sig fast, hårdare än de andra: Vilken packtejpstyp är jag egentligen? Det har jag funderat på i veckor.

De större orternas folkblad

Hur är det ordspråket säger? ”Man ska inte åka skidor när man sitter i glashus”? Är det inte så det heter?

I Värmlands Folkblad skriver en glad och trevlig skribent en krönika och tycker att Tidningstjänst är på väg att göra en ”Värmlandstrafik”. I hans version betyder det att hoppa över stopp på mindre orter.

Nu är jag ju inte rätte mannen att… men om jag vore det skulle jag skriva till den skrivglade skidåkaren och fråga hur det står till i hans eget glashus.

När jag var anställd på Värmlands Folkblad hade tidningen lokalredaktörer även i Årjäng, Säffle, Grums, Kil, Sunne, Munkfors, Storfors och Filipstad. Finns de kvar? Stannade hans eget företag på de mindre orterna? Tänk om det är tvärt om, att omvärlden håller på och gör en ”Värmlands Folkblad”?

Hoppas min vän får de större orternas folkblad ett tag till.

”Klipp dig, Löfven, och skaffa dig ett jobb”

Den svenska politiken har sina irrvägar. Men när socialdemokraterna anklagar moderaterna för att vara för lika Göran Persson har den nått en ny nivå.

Vad blir det härnäst? Att Reinfeldt ber Stefan Löfven klippa sig och skaffa sig ett jobb? Att försvarsministern (M) gallskriker i riksdagen att socialdemokraterna är rädda för ryssar? Att Anders Borg berättar att det är Kjell-Olof Feldts fel att vi kom med i den järnhårda antisnusunionen, fy bubblan?

Jag gillar när de överraskar. Vissa dagar tycker också jag att vår statsminister liknar Göran Persson mer och mer. Det är inte menat som beröm.

Se det som ett tredubbelt trötthetstecken.

 

 

 

 

 

S-affisch i valet 2014.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om det?

Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.

Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.

Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.

Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.

Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?

Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.

 

 

 

 

 

Möte med en knarksparv

Är jag amatör som löpare så är jag det ännu mer som fågelskådare. Skillnaden är möjligen att som ornitolog blir jag långsamt bättre. Nu har jag dessutom fått bekräftat vad jag är för sort: nattskådare. Det kunde den här nattugglan ha räknat ut för länge sedan.

Dagen efter att jag hälsat på nattskärran på Brattforsheden igen skrev min facebookvän Uno Larsson om en annan nattlig fågel. Kornknarren. Den hörde han ofta en gång i tiden, men det var länge sedan. Hon finns väl knappast kvar.

Nej, det är si och så med den saken, sedan vallodlarna började slå sina vallar flera gånger och dessutom tidigare än förr. Men jag är ju hängiven googlare också. Efter en stunds letande hittar jag fågeln i en färsk fågelskådarrapport på nätet. Bland de få kornknarrar som finns kvar i Värmland har några faktiskt hörts i både Unos och mina trakter härom natten. Då finns bara en sak att göra.

Letar en timme utan resultat
I sena onsdagskvällningen ger jag mig ut. Den geografiska beskrivningen var kortfattad, bara ett ortnamn, men jag har läst på om var kornknarren trivs och travar iväg på en strapatsrik promenad över vildvuxna arealer. En hel timme smyger jag omkring brand brännässlor och annat vilt, på väg mot Klarälven. En råbock kliver förbi, morkullan kör skytteltrafik över mitt huvud, en gök gal hela tiden och snart hör jag får som bräker.

Ingen kornknarr.

Kan kan nog mycket han
Då går jag lika strapatsfullt tillbaka till bilen, kör en liten sträcka, parkerar längs en grusväg. Nej, där ser jag bara en annan fågelskådare på långt håll, kanske är det han som skrev rapporten? Han kan nog många arter han, dagfåglar också, kan tänka.

Jag kliver in i bilen igen, far en kilometer längre bort, parkerar i den ljusa juninatten och smyger ut på en grusväg igen. Natten är förresten inte lika ljus längre i duggregnet.

Då – hör jag honom. Hjärtat slår några extraslag av glädje. Hurra! Än en gång ett nytt fågelläte för första gången i livet. Crex crex låter det, som om du drar ett blixtlås upp och ner, fast mörkare, knarrigare. Crex crex, han heter så på latin. Sakta går jag mot ljudet, han knarrar igen, jag smyger, han knarrar. Knarksparven kallade somliga honom förr.

Min kornknarr verkar ha ett säkerhetsavstånd på 50 meter. Det kan jag leva med, lycklig som jag är över att ha hört honom. Kommer jag för nära tystnar han, går jag bakåt börjar han igen. När jag kommer hem mäter jag på kartan. Två kilometer och 750 meter hemifrån har jag en spelande kornknarr i en oslagen vall. Tänk om han har hållit till där i många år, utan att jag haft en aning om det?

Glädjestrålande väcker jag den kära vännen och berättar. Hon blir glad för min skull. Sedan dröjer det en lång stund innan jag somnar. Jag har träffat en knarksparv.

Länk: P2-fågeln: Kornknarr (även lätet).


 

 


 

 

 

 

Till vänster: Kornknarr på Jordbruksverkets sajt.
Till höger: Mobilfoto i dunkla juninatten: Här var det, fast liiiiite ljusare i verkligheten 🙂

Lycka i juninatten

 

 

 

 

 

Sen kväll vid sjön Alstern
på Brattforsheden.

Det är en lycka att vi har fyra årstider, drygt.
Det är en lycka att det finns sena försommarkvällar och nätter.
Det är en lycka.

Långt där ute ropar lommen ett viktigt meddelande. ”Det finns liv, det finns liv!”
Snart börjar nattskärran spinna.

 

PRO nästa?

Får mejl från alltid lika spelglada Spotify. Hey Sven-Ove, we found 4 artists on Spotify that you may like. Hej Sven-Ove, vi fann 4 artister på Spotify som du kanske gillar.

Vilka då? undrar du nu, nyfiket. Svar: Povel Ramel, Tommy Körberg, Pugh Rogefelt och Lasse Dahlqvist.

Har Spotify dålig koll på musiklyssnandet i fastigheten Tvillingarna 9, Grossbolstorp, Universum? Har jag hamnat i ett läge när det är hög tid att bredda mitt lyssnande? Välj själv. Jag vet vad jag tror.

Spotify har fått för sig att jag börjar bli gammal. Som om jag vore född 1950 eller nåt.