Mobila bondepraktikan, del 1

Mobilselfie.

Rattmess i februari: Kör inte bil när du messar i februari, ty då kommer du att stava fel. Det är ishalkan som gör det.

Första gruslöpardagen: Så mycket snö som smält, där du springer på grus första gången för året, så mycket vatten ska Moder Natur bära till ditt trädgårdsland i sommar.

Första sädesärlan: Om du surfar på nätet första gången du ser sädesärlan får du bra uppkoppling resten av året. Det är därför hon kallas Fågel wifi.

Mässmess: Skärmdumpa aldrig ett sms, det betyder otur. Då blir du själv dumpad innan Persmäss.

Midsommarafton: Lägg sju mobiler under kudden när du går och lägger dig på midsommarafton. Då får du fjorton intressanta förslag. Glöm inte lämna tillbaka telefonerna när ni vaknar.

### Medelåldern på män som stavar sitt tilltalsnamn ”Sven-Ove” är 65 år, meddelar Statistiska Centralbyrån.
### De som stavar det ”Sven-Owe” (med w) är 55 år.
### Spolingar.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 928. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skolar in skor i vårlig lycka

Det är den där dagen då björkarna speglar sig, skorna ska få lära sig något nytt och …

… asch, vi tar det från början.

Tisdag på Grossbolstorps höjder. Det är inte första dagen i år som solen skiner när jag snör på mig nya löparskorna på trappan, inte första gången grönfinken ropar ”dry!” och talgoxen ”titify!” när jag joggar uppför gångbanebacken, inte första gången det skriar en spillkråka från en asp i närheten när jag börjar få igång pulsen.

Vi har haft fina vårdagar förut med solsken på näsan och takdropp i blick.

Ändå är det den där speciella dagen som jag varit med om så många i mitt löparliv. Den brukar komma i början av mars men i dag är det fortfarande februari. Dagen då jag inte tar några vantar på mig och ingen mössa. Dagen då två ljud ska dominera, bara jag hinner ta till höger borta vid varghundarna och springa vidare på krokvägen bort mot Ängbråten.

Nu – hör jag det. Det porlar smält snö uppifrån bergen. Det tassar lyckliga löparsteg mot grus, den fina första gången för året. Grusvägspremiären.

Första goa leran
Grattis, nya skor, härmed är ni invigda. Nu har ni kutat grusväg, äkta svensk grusväg om våren, där snön precis har smält och en och annan björk stilla speglar sig i lerpölarna. Hoppas ni ska älska det lika mycket som jag.

Jag tycker björkar är vackra. Jag älskar vårdagen då jag får första goa leran på skorna, då gruset knastrar där det är torrt och leran klafsar där det är blött. Hör du? Hör, nu klafsar stegen hoppfullt igen.

Borta vid löprundans andra stall doftar det häst på långt håll, i skogskanten vid sista torpet ligger snön fortfarande och skuggar sig. Det är vår på Grossbolstorps höjder. Sol på näsan, flås i bröstet, ”titify” igen från oxen.

Trivs.

### När jag vänt vid Ängbråten letar jag mig ner i samhället ännu en gång i löparlivet.
### På väg tillbaka önskar Eder utsprungne att han hade haft en krona för varje gång han joggat uppför just den backen.
### Det skulle ha räckt till en rejäl bättermiddag för två med övernattning i finsvit på Loka brunn.*)

*) Eller väldigt många knäckebrödskivor utan smör men med en skivad ägghalva på, plus tomatskivor, gurka och italiensk salladskrydda om det händelsevis varit 2-dag i Eder numera hemkomnes tisdagstillvaro.

Ty det var det.

Om mig| Löpa
Inlägg nr 1 927. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hur jag ljuger snyggt för mig själv

Rensar mejl och hittar mina nedtecknade mål från en höst för snart 14 år sedan.

Jag tycks ha varit mig lik. Ärlig mot mig själv ibland, självbedräglig ibland.

Tidigt 2000-tal. Varenda firma med självaktning förväntas bedriva framtidsarbete med inhyrd konsult. Så även vi. Konsulten är trevlig och det är klart det är nyttigt för både firma och människa att fundera över framtiden ibland. Alla löpare jag känner sätter upp mål, så varför inte göra likadant på jobbet?

Nu är visserligen flera av målen privata, läser jag. Varför behöver konsulten be mig om dem?

Ett väldigt visslande
Den 17 oktober 2005 skriver jag lydigt ner mina individuella mål. Konsulten vill att vi tänker oss livet som en cirkel. När jag ska beskriva hur den cirkeln ser ut denna höstmåndag, skriver jag arbete (90), fritid/egen tid (90), relationer (95) och hälsa (80).

”Visslar på väg till jobbet och på väg hem från jobbet. Det vill jag fortsätta med under 2006.”

Det där med visslandet stämmer, men sant är också att en glömmer fort, ty människan är bra på att förtränga. Jag är den typen.

Färsk i ledningen, full av idéer
Hälsa 80 procent är inte bra. Jag vill må väl helt och hållet. Du ska tänka att jag är splitter ny i företagsledningen och har skallen full av förbättringar. De idéerna berättar jag om längre ner på mitt hoppfulla A4. Mål i arbetet: ny webbplats, skaffa intranät, hjälpa resenärerna med automatiskt talsvar i telefonen dygnet runt, testa tidtabeller i mobil.

Fler mål:

”Relationer: Arbeta för att fortsätta vilja skriva 95 procent på den här punkten i cirkeln under 2006.”
”Fritid: Skriva Pappers-historiken för Gruvö-facket klar i tid till tryckning och leverans i juni 2006. Skriva effektivt i tre veckor i Grekland maj-juni 2006.”

De målen når jag. Minst. Blev det inte fyra veckor i Kavalla?

Ljuger om hälsan
Det är det där med hälsan. En hälsonivå på 80 procent är uschlig för en 55-åring som tror att han är ung och entusiastisk. Sanningen är dessutom att redan den siffran är för högt satt. Jag ljuger för mig själv och konsultjäntan.

Hälsomålen för framtiden är lika bedrägliga de:

”Hälsa: Medicinerar för trycket med gott resultat. Ryggdisken blir långsamt och metodiskt bättre så att jag nu åter kunnat börja springa mycket försiktigt i skogen.
– Nå ner till 75 kilo innan årsskiftet 2005/2006. (85,7 kg 1 aug, 78,3 nu).
– Fysträna minst en gång i veckan 2006. (En blygsam målsättning men ryggen styr och jag måste gå varsamt fram efter fem års skada).
– Tävla i orientering – under mina förutsättningar – minst 2 ggr våren och 2 ggr hösten 2006.”

Det är diskbråcket jag ljuger så styggt om. Inte hundan är nacken bra än, i oktober 2005. Arbeta går men springa är värre. Stillasittandet påverkar trycket och än mer påverkar det sinnet. Fortfarande är det flera år tills jag orkar springa regelbundet igen utan att vänsterhanden värker och nacken blir grinig. 60 procent hade varit ärligare hälsobeskrivning och en träning i veckan först om två år hade varit ärligare.

2008 kanske.

Samma vikt denna morgon
Vikten? Lustigt nog väger jag 78,3 denna vårvintermorgon 2019 med. Än en gång i färd med hård 5:2-diet, precis som för 14 år sedan. Kan jag nå ner till 75 kilo i vår? Ja, varför inte?

Nu – är framtiden ljus. De senaste månaderna har jag sprungit tre gånger i veckan på mitt favoritunderlag. Bilden ovan heter Spår av löparlycka. Kom det en konsult farande från Skövde och frågade skulle jag glatt sätta 90 för hälsan och ta henne med på en runda i snön.

– Hmmm, om en skulle sätta upp ett orienterarmål också?

Vischlar gör jag fortfarande morgon och kväll. Samt middag.
Ljuger bara sällan så jag tror’t.

Om mig | Löpa
Inlägg nr 1 926. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Konstnärerna och hotet mot friheten

Linn Sönstebö Mossberg från Gamla Kraftstationen i Deje skriver och berättar att ett tema på Kraftis i sommar blir konstnärernas frihet. Underförstått hotet på olika håll i världen mot den konstnärliga friheten.

Är detta kanske något för mig, något där jag vill bidra?
Tack snälla du, det kan du tro att det är.

Vad händer om de får bestämma?
Jag bläddrar fram inbjudan på webben, läser och blir än en gång lycklig över vilket smultronställe vår kulturella kraftstation är:

”Det handlar om vikten av kulturell bredd och att fylla det kulturella rummet med så många olika konstarter och uttryck som möjligt, och att konsten ska ha kraft att förändra, provocera och peka ut riktningar. Men många är oroliga, för det finns andra krafter i samhället som vill krympa den konstnärliga friheten. De tycker också att den så kallade svenska kulturen och dess traditioner är den enda kultur som är värd att bevaras. Det finns till och med regionala och lokala krafter som vill att ENDAST DE som satsar på värmländsk traditionskultur och främjar värmländska dialekter ska erhålla kulturstöd. Än så länge är det just bara krafter som kämpar för att inskränka den konstnärliga friheten och möjlighet att verka och påverka genom konst och kultur. Men vad händer med konsthallar och kulturarenor om de här krafterna blir till en makt som styr och bestämmer?”

Glad över inbjudan går jag och lägger mig, jobbar med temat i sömnen hela natten, går upp sju minuter över sju och skriver min text i ett enda långt svep. Det vet vi väl vilka som alltid vill inskränka både yttrandefrihet och konstnärlig frihet? Nu ska jag bara fila på bidraget och sedan lämna in det till Linn och de andra kämparna.

Kanske blir det antaget.

Bidra du med
Gamla Kraftstationen efterlyser verk i alla genrer på temat, från bilder till text. Målning, poesi, film, skulptur, performance, installation, broderi, musik eller vilken teknik du nu jobbar i. Är du intresserad? Anmäl dig senast 5 mars och lämna ditt verk senast den 5 april. Temautställningen om konstnärlig frihet pågår 4 maj – 15 september.

Gamla Kraftstationen tänker gärna lokalt och regionalt men alltid även längre än så. Världen slutar inte vid Norra Sanna, Kilsbergen eller Öresund.

Läs inbjudan:
Konstnärernas självklara frihet
(pdf)

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 925. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 924. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vänliga veckan på bloggen

Det är vänliga veckan, läser jag i spalterna. Självklart vill denna blogg bidra till ömsintheten på planeten.

Här är därför två av mina favoritord bland de snälla. Båda är ogooglingsbara än så länge, så snälla är de. Hon som hittat på orden har gett mig lov att publicera dem:

Snôscheltryne
Gullestrunt

Ta gärna åt dig, du som vill, det menar jag verkligen. Snuttegull!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 923. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bergtäkt: Välj ett avskilt berg

Vi använder många lass grus per svensk. Husbyggen, anläggning av vägar och mycket annat kräver det och det har jag inget emot. Ska vi inte förstöra varenda rullstensås i landet så behöver vi krossa berg på lagom många undanskymda ställen. Det har jag heller inget emot.

I fallet Ulvsby är det placeringen jag och många upprörs över. Man behöver inte vara hörseldoktor, trafikingenjör eller granne till den tänkta bergtäkten för att fatta hur fel den skulle vara placerad.

Minsta barn förstår att det hörs om du ska spränga sönder ett berg. Var och en som rört sig hundra meter i tung svensk trafik vet att människor är mjuka och lastbilar hårda. Ta då hänsyn till det och välj ett avskilt berg att krossa.

Och så var det vår fina fjäril. Den bruna gräsfjärilen. Varför ska vi ha en landskapsinsekt om vi hela tiden ser till att minska dess livsutrymme? Vill Värmland bli det första landskapet i riket som utrotar sin landskapsinsekt? Vilken art tar vi sedan? Grus grus?

Sven-Ove Svensson

(Insändare i Värmlands Folkblad 9 februari 2019. Grus grus är det latinska namnet på trana).

### Insändare i VF i samma ämne 30 januari: Vad bryr sig maktens män om en fjäril?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 921. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 919. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)