Dessa mobiler spelar mig hela tiden. Är det inte musik de spelar mig så är det spratt. Jag måste sluta skriva ”OK” till folk, det blir ”ÖL” varenda gång och pilsner messar jag aldrig om. Nyss skulle jag skriva ett kärnfriskt värmländskt ”Asch da” när någon råkade berömma mig.
Mottagaren undrade mycket över vad jag kunde ha menat med ”Aschberg da”.
Fast spännande kommunikation blir det. Vilka felord har du fått av din mobil?
Ibland är man på kurs. Inspirerande kurs. Ibland får man då se en film som man inte har sett förut. Ibland tänker man att ens vänner kanske inte heller har sett filmen tidigare?
Länk: Den här filmen
Vad tror du kursen som jag gick i går handlade om?
Rolig idé som riksdagskandidaterna Annalena Hultman (M) och Håkan Svenneling (V) fick, när de gjorde en podd ihop. Tala om att bryta ramar. Fast 42 minuter var lite långt …
Telefonören ringer.
– Bra det där du skrev om sensationslystna journalister, säger han.
– Nej, svarar jag, det var åt skogen.
– ?
– Ja men snälla du, det var tanklöst skrivet. Den nyhetsmurvel som inte letar efter sensationer har inte i journalistiken att göra.
Är det något som bör berättas, så är det sensationer. Sanna, verkliga sådana. Det är dags att reportrarna i riket tar tillbaka det där skällsordet och vrider det rätt. Stolt sensationslysten! ska det stå på deras rockslag. Jag vet massor av sensationer som var bra att de kom ut i ljuset.
– Allt är väl inte sensationer?
– Nej. Men längta ska de och lystna ska de vara. Som hungriga vargar ska de jaga.
– Dregla?
– Hela tiden.
När målvakterna stod i mål
Sedan pratar vi om hur fräscht det känns med ett ishockey-VM i gröna försommar’n. Telefonören längtar efter Sovjet i klapp-klapp-form och själv minns jag hur Nisse Nilsson tog pucken bakom egen kasse och dribblade sig igenom först det egna laget och sedan motståndarlaget, innan han satte pucken otagbart i mål. VM-match efter VM-match.
– Såna motståndarlag gör di inte längre. Minns du att målvakterna stod upp?
Det minns han tydligt. Och hur de dreglade.
I natt, strax innan jag somnade, kom jag på ett mycket bra blogginlägg. Det var tydligt, klargörande, lite småroligt och jag var väldigt nöjd med att det var jag som kom på det och inte någon annan.
”Asch, jag behöver inte gå upp och leta fram papper och penna nu, jag kommer ihåg det” sa jag till mig själv.
Det skulle jag inte ha sagt.
Cyklar till jobbet. Kallt om fingrar och andra mer onämnbara delar på morgonen, men rakt in i naturen i mitt vargrevir. Tofsvipor, bofinkar och spillkråkor kommer dig nära när du glider fram i 23 kilometer i timmen uppför de låååånga motluten på vår asfalterade banvall.
Motvind när jag närmar mig Gustaf Frödings Alstern.
Efter en dag på jobbet ska jag så hem. Det är bra att cykla på detta vis, tänker jag präktigt. Då kombinerar jag på ett fint sätt motion med resan till och från arbetet, fortsätter jag, ännu präktigare. För att inte tala om vilka bra bloggtexter man kan tänka ut under tiden som man motionerar. Det har jag läst om. Detta blir till stor nytta.
Mitt samlade resultat
Joråsåatt… Här är vad jag tänker ut under hemresan per cykel om tisdagsaftonen, 24 kilometer i grinigt vårregn längs Klarälvsbanan:
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr betyder trampar, om du inte visste det. Regn betyder blöta fötter redan innan Gubbholmsbron.
Gubbholmsbron är två broar till och från en ö som har uppstått i Klarälven, för att de byggde en stenbro över älven strax uppströms på 1700-talet. Det gjorde att sanden som staden tagit emot från Nordvärmland lade sig till vila just där, nedanför bron. Hela Karlstad är byggt på sandtäkt norrifrån. Samt ett Galgberg där dom hängde.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Det klagas på poliser i olika debattforum där jag rör mig. Visst, man kan fundera på om det var rätt att ge nazisterna demonstrationstillstånd i Jönköping första maj. Man kan skaka sitt huvud åt den lilla polisstyrka som dök upp vid första Kärrtorpsdemonstrationen, när nazisterna anföll.
Det hindrar inte att jag känner många poliser som har helt andra värderingar än de som vissa debattörer antyder. Poliser som är kloka, skickliga yrkesmän och som i vissa fall ägnar sig åt både partipolitik och antirasism på sin fritid. Här på trakten har vi goda exempel på det.
Antipolishetsen vill jag inte delta i.
Journalister är en annan grupp det klagas på. Visst, taboloidiseringen och snuttifieringen har skadat det journalistiska skrivandet. Sensationslystnaden och den grunda analysen finns där. Att lokalredaktion efter lokalredaktion läggs ner skadar demokratin.
Men det finns också motkrafter. Peter Frankes ledare i Värmlands Folkblad, Göran Greiders i Dagens ETC och på andra håll. Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen som ställde upp med både förhandsartiklar och gratis helsidesannonser inför den stora mångfaldsmanifestationen i Karlstad i december. Jönköpings-Postens och den övriga Hallpressens kampanj Alla får plats.
Jag har aldrig träffat en enda journalist som varit rasist.
Bilden från Jönköpings-Postens webbplats.
En morgon på väg till jobbet hamnar jag mitt i en cirkuskaravan. Cirkus Maximum är på väg mot residensstaden, vagn efter vagn före och efter mig på riksväg 61. Mitt i en cirkus? Ja, varför inte? Den bilden av den offentliganställde informatörens arbete känner jag igen.
Ibland är det dans på slak lina.
Ibland är det många käglor i luften.
Ibland måste du trolla.
Ibland lär du dig umgås med både tigrar och kameler.
Ibland får du träffa de stora elefanterna.
Någon gång har jag till och med varit clown.
En enda sak stämmer inte, för oss som får vår lön av medborgarna och jobbar inför öppen ridå. Du ska aldrig be oss om ”Största Möjliga Tyssst-nad”.
Kommer till jobbet.
Börjar genast spåna och kratta manegen.
Trivs.
1. Facebook är rarhetens tempel. Mjuka katter, nyserverad köttbit med din älskade, vackra fina färska profilbilden, Åh, kramiz sötis, fina du!
2. Facebook funkar fint vid skryt. Nu har jag tapetserat fem rum och byggt trädäck ända ner till bankomaten samtidigt som jag läste Dostojevskijs samlade, rörde ihop en fantastisk paella (som kommer att bli SÅ inne om några månader) och sprang ett långpass på 21 kilometer och 192 meter (4:10 kilometern, motvind både dit och hem).
3. Facebook är sämre på konflikter. Bråka går ju. Men nästa dag måste du läsa människans inlägg i något helt annat ämne och till allt elände är ni överens. Vad gör du då?
Jag vet vad du gör.
1. Lägg dig inte i allting.
2. Lägg dig inte i allting.
3. Om du ändå måste lägga dig i någonting, ligg inte i fosterställning med värsta blodsockerfallet efteråt, bara för att en av hundra säger emot när du driver med dumheten.
4. Träffa någon människa ibland, de finns på riktigt.
5. Lägg dig inte i allting.
En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:
Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.
Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.
Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.
Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko
Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.