Löpning – Sida 23 – SVENSSONS SLÄNG

Mitt slitna gamla 2014

Kontorslandskap i Karlstad sommaren 2014. Någon ställde sin stol mitt i älven.

Det var det bästa av år, det var det sämsta av år. 2014. Två dagar i rad kom vänliga män och tackade för mitt skrivande, krönikor de hade följt till för tio år sedan. En tredje dag fick det främlingsfientliga partiet 12,86 procent av rösterna i riksdagsvalet. Medan jag gick ner tio kilo, satte millennierekord på milen och sprang alla gator i kommunens tätorter flyttade fattigdomen i Europa hit, till entrén utanför vårt Konsum. Det dåliga var inte att tiggarna kom hit, det var att de behöver tigga.

– Förbjud tiggandet… suckade de inskränkta, få.
– Förbjud fattigdomen, svarade folk med inlevelse.

Den här bloggen fyllde tre år och såg sitt tusende inlägg. Nå’t ska en bokstavsvän göra när huset blir tommare och jobbet bara är på 100 procent.

Här är några av inläggen i repris. Börja inte med att läsa dem. Börja med att gå med i facebookgruppen Front mot rasism och fascism. Vi är en bra bit över 16 000 medlemmar numera, det hände också 2014.

Bästa ordet är fortfarande solidaritet.

På allvar
Du har inte funderat på att tänka lite själv?
En särskild plats i helvetet
När Charlie Weimers missade förlåtelsen
Antirasistiska FAQ (del 3)
Tal på nationaldagen 2014
Jaså gick det att ta ett ännu dummare beslut…
Landet där de rika drar ifrån

På allvar
Fröken Onödigs torg
Resan hemifrån
Mina händers klassresa

På den sortens allvar
Tanke klockan 06.18 vid fyllda 63
Persbrandt ger oss nästa nyårsklocka
Nu hettar det till

På kylskåp
24:7-dieten (Bry dig inte om att inlägget är från 2013. Ät nu).

Romen vinner

Det är inte personen på bilden som har skrivit kommentarerna.
(Detalj av Herman Reijers skulptur Elis i Taserud).

Springer i frostig morgon, kylan gör asfalten hal men skogsstigen frasig. I början är min själ likadan, ältar ett par facebookkommentarer från kvällen innan. En främmande karl som stövlade in i en av mina trådar och …

De första kilometrarna fantiserar jag om hur jag kollar upp vem han är, det är inte så svårt år 2014, och sedan hittar på en lång berättelse om honom. Hur de är dåliga på golf och småföretagande på hans ort men bra på girighet. Tråden handlade om tiggare, du kanske kan tänka dig vad hans avvikande röst ropade bland mina generösa vänner?

Jo, jag vet, det är bara små människor som generaliserar om orter. Har du aldrig tänkt en dum tanke du?

Svingar i trasig kavaj
I min påhittade berättelse letar jag reda på en stackars människa som det gått dåligt för. En gång var tiggaren rumänsk mästare i golf men sedan fick han gå från allt. Nu hittar jag honom sittande på trottoaren utanför en butik i Karlstad, låter bli att raka och klä upp honom men ger stackarn ett par träningspass på golfbanan i Dömle. Snart sitter svingen som den ska. Då far vi till den girige karln från min facebooktråd och låter rumänen utmana honom på golf. Fortfarande hungrig och klädd i samma slitna kavaj.

Romen vinner.

Efter tredje kilometern är min själ ikapp igen. Mannen som skrev att han inte är intresserad av mina åsikter får vara. Jag är visserligen intresserad av hans åsikter, framför allt skulle jag gärna vilja veta hur det går till när han skaffar sig dem. Är det hans tillvaro som småföretagare som bestämmer det? Är det så enkelt? Styr hans samhälleliga vara hans medvetande?

Kanske.

Mördar alla småaktigheter
Två domherrar flyger förbi, frosten gör dem ännu vackrare. Nu kommer jag till första mördarbacken på min nya runda. Elljusbacken. Den orkar ingen människa springa uppför och samtidigt tänka på småaktigheter.

Lycka till med golfsvingen och firmorna du, gôbbe! Här ser du en som flyger lågt.

Tvingas ändra paragraf tre

Nu har det hänt. Jag har sprungit alla gator även i Deje tätort i vår kommun. Alla gator i hela kommunen om sanningen ska fram. Det gör att jag måste ändra reglerna för träningsformen gatuplock. Du kanske minns att jag gjorde stor affär av Notvägen i Tjärnheden? Gatan som inte finns.

Nu skulle jag kunna göra det igen.

Samma sak hände en och en halv gång till. På min turistkarta finns två gator i östra kanten av området Klippåsen i Deje. Paviljongsvägen och Syrénvägen. I verkligheten finns det bara en gata i den kanten. Inte ens Google Maps vet säkert vilken av de två som finns på riktigt. På gatskylten som syns i Googles Street View står det Paviljongvägen (utan s) men vid Googles interaktiva pilar i gatan har de skrivit Syrénvägen. Hitta.se har som synes valt en liknande lösning. Gatan kallar de Syrénvägen men de som bor där har Paviljongsvägen som adress.

Jag misstänker att de goda klippåsingarna hittar hem i alla fall. De får väl hoppas att när ambulansen kommer så har han en gps som vet besked. Annars får de ställa ut en stol.

Gör alltid det om någon du känner behöver ambulans. Ställ ut en stol. Det fungerar varje gång.

Vid tveksamma fall gäller verkligheten
Regeländringen? Så här står det sedan förra veckan i Svenska Gatuplockförbundets tredje paragraf:

”Med gata menas en vägsträcka som finns utmärkt inom tätortsområde på turistkarta och som dessutom helt säkert finns i verkligheten. Vid tveksamma fall gäller verkligheten. Försök aldrig springa några längre sträckor längs imaginära gator, du kan få en reell trädstam på näsan.”

Precis när jag formulerat detta för mig själv råkade jag ut för en halv gata till i Deje som inte finns på riktigt. En ung man i ett villakök knackade argt på fönstret när jag kom löpande in på hans privata bilparkering. Den var slutet på en gata på Visitmedias turistkarta.

Ynglingen var inte ett dugg imponerad när jag viftade med kartan.

Den ende i världen
Jag är färdig med hela kommunen nu. Forshaga, Dyvelsten, Skived, Olsäter, Deje. Det kan vara så att jag är den enda människa i hela världen som under tiden 2 oktober – 22 november 2014 sprungit alla i verkligheten existerande gator inom tätort markerade på vår kommuns turistkarta. Forshaga tätorter All In.

För att de finns där, för springet i benen och för att det vattnas i munnen bara jag tänker på löpning.

Klok? Vem har sagt att en gôbbe måste vara klok? Det har jag inte fått någon information om. Däremot har jag hört om folk som bestämmer sig för att prova alla positioner i sin kama sutra-bok eller läsa alla romaner av varje års nobelpristagare i litteratur.

Är det klokare det, än att träna kropp och sinne på Södra Mon?
Förresten är det bra att ha god kondition när du ska läsa.

Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5. Delrapport 6. Delrapport 7.

FAKTA Forshaga tätorter All In
Datum: 2 oktober – 22 november 2014.
Längd: 206 km 410 meter (med många löpande transportsträckor och återvändsgator).
Karta: Visitmedias och Forshaga kommuns Forshagakartan 2014.
Antal gator på kartan som saknas i verkligheten: 2,5.
Antal gator som står som genomfartsgator på kartan men har en bilfri sträcka med svänggrindar och gångväg mitt på: 1.
Favoritmöte: den befintliga hunden på den obefintliga Notvägen.
Andel gator som gick att springa mitt i, stor del av tiden: 98 procent.
Antal löpta broar över Klarälven: 6.
Antal lyckor: 32.

LÄS MER:
Meny för alla löpsidorna

Sticker till Deje och bekräftar en fördom

Får lite lätt hjärtklappning av kaffe. Får rejäl huvudvärk av att låta bli. Är det så det känns att vara moderat och fundera på att välja Sverigedemokraterna?

Sådant grunnar jag på, medan fötterna trummar mot gatorna på Mon. Mon är en del av Deje som är en tätort mitt i min kommun. En strävsam gammal bruksort som kämpar vidare utan bruk.

Från forsen som födde alltihop hörs vattnet brusa högre än på länge. Fortum får lov att släppa en hel del vatten förbi turbinerna, de har för mycket H₂O i Höljesmagasinet långt uppe i norr. Läste jag inte någonstans att Dejeforsen kunde höras flera kilometer när den var som vildast, innan första kraftverket kom?

I dag är Gamla kraftstationen en av de mer speciella lokaler för konst, musik och strandnära kaffeintag jag känner till. Men nu är det vardagkväll, solen har jag inte sett på veckor men löparskorna vill ut. Då far vi till detta Deje, för där har vi gator osprungna, skorna och jag. Halva Smårisvägen till att börja med.

Pannlampa bland stormfälld gran
Jag parkerar tysken längs den mörka gatan, knäpper igång gpsklockan och joggar i väg sydvästerut. Över Igeltjärnsvägen och ut i vilda skogen där inga gatlyktor finns. På kartan i min hand heter hon fortfarande Smårisvägen och kallar sig gata, men nu är hon smal grusväg genom den täta skogen bort mot riksväg 62. Då och då lyser pannlampan upp den avsågade stammen av ännu en tjock gran som fallit vid den stora stormen i somras. Jag vänder vid parkeringsfickan ute vid 62:an och får ta samma mörka väg tillbaka.

Inte en varg i sikte och än har jag inte läst i tidningen om äppelälgen vid Risäter.

Blinkar irriterat
Nå, dit ska jag inte i kväll. Jag ska den lilla grusvägen upp till Bastmon och sedan längtar skor och själ efter Västra Ringvägen, Näckrosvägen och småningom gång- och cykelvägen upp till norra infarten till Mon. På väg tillbaka springer jag Älvdalsvägen, det är gamla genomfarten efter älven och en och annan bilist blinkar irriterat. De tycker att jag kunde ta cykelbanan nere vid älven, när den nu finns där.

Ingen av dem stannar så jag behöver förklara att jag är ute på gatuplock och i den sporten är gatan viktigare än GC-vägen. Då hade de fått den gamla dejefördomen om forshagabor bekräftad, kan jag tänka mig. Vad hjälper det då att komma och påstå att man spelat bruksarbetare från Deje i Aino Trosells pjäs borta i de tomma virkesmagasinen på andra sidan älven, en bit nedströms?

Fötterna trummar på.
Norra Mon är lättsprungen, luften kall och frisk.

Gatuplock hösten 2014: 
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5. Delrapport 6.

Tjärnhedens hemlighet

– Nu skojar du, säger folk till mig efter att ha läst bloggen i går.
– Skojar? Om en så allvarlig sak som kartor?

Skulle jag? Skulle en äkta kartnörd i sina bästa år och med förståndet någorlunda i behåll komma på en så befängd tanke som att fejka ett fel på en kommunalt utdelad turistkarta? Aldrig i livet.

Inte på engelska
Jag är gammal SOS-operatör. I dag har de gps:er antar jag, men på min tid orienterade både brandfolk och ambulans med hjälp av turistkartor ibland. Det är förstås värre med gator som fattas på kartan, men en för mycket skulle också kunna ställa till det vid en utryckning.

Hon ligger på villaområdet Tjärnheden i norra delen av Deje tätort i Forshaga kommun. På kartan heter hon Notvägen. På samlingsskylten vid infarten till området heter hon Notvägen. Not som i inte på engelska. Det ordet är mer sant än jag trodde.

Anar ett drama
I verkligheten är hon en remsa tallskog mellan Spinnvägen och Haspelvägen. Det är allt. Finns gör hon inte.

Jag går omkring hela dagarna och funderar över hur detta gick till. Vem ringde vem?
”Du, den där Notvägen, den tar vi att å driter i.”
”Ja-a dä gör vi. Men vi sättern på karta.”
”Skylten, glöm inte skylten.”

Notvägen? Nja, det blev ingen gata.
Det blev en remsa tallskog…

Gatuplock hösten 2014: 
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3. Delrapport 4. Delrapport 5.

Hur jag hittar en gata som inte finns

Jag hade tänkt hålla tyst om mitt gatuplockande ett tag. Detta att min löpträning blivit ännu roligare sedan jag hittat på att börja springa gata efter gata i tätort efter tätort i sydvästra Svealand. Folk tröttnar på att läsa om sådant.

Det var innan milrundan i en av våra centralare delar häromdagen. Jag har inte kunnat smälta den än.

Rundan började bra. Det var fortfarande någorlunda ljust och kom lite regn, men det är inte så farligt bara jag drar ner skärmen på kepsen över glasögonen. Jag for till lämplig parkeringsplats, parkerade bilen, startade gps-klockan och löpte iväg. Glad och livad med plastad karta i näven. Få se nu, om jag tar den där gatan först och så får jag vända där uppe och sedan tillbaka och till vänster och…

Allt gick fortfarande som det skulle. Några gubbar höll på och tuggade flis av en del sly som de röjde bort, i kanten av en bollplan. En och annan hund gick förbi med sin människa.

Tittade underligt
De tittade underligt förstås. Särskilt när jag kom förbi för andra gången, det var ju nödvändigt för att kunna plocka hela förgreningen på just den gatan. Folk brukar titta, det är de där återvändsgränderna som är värst. Men – en äkta gatuplockare får inte ge tappt. Ge aldrig tappt, det är vårt motto.

Som orienterare älskar jag kartor men inte publik. Nu började glasögonen bli blöta också. Snart for jag fram och tillbaka i båda ändarna på X-gatan. Vi kan kalla den så. Gatan väster om den var inga problem, inte gatan öster om den heller, båda med sina förgreningar.

Men var fanns X Street?

Finns den inte?
Jag springer den långa matargatan en gång till och räknar tvärgator. Jag springer gång- och cykelvägen en gång till och räknar tvärgator. Till slut är jag säker. Den finns inte. Jag har hittat en gata som inte finns.

På kartan jag fick på turistbyrån är den prydligt inritad med namn och allt. I verkligheten är den … bara en blyg gräs- och barrstig mellan tallarna som jag till slut upptäcker. Någon gatuskylt har den givetvis inte, än mindre några hus. Hit vetter bara baksidor. En muttrig hund kommer fram och nosar på mig, han är inte van att det kommer folk på hans stig. Här skulle behövas montainbike för att färdas med fordon på den 21 centimeter breda ”tätortsgatan”.

Jag blir så full i skratt. ”Om karta och verklighet inte stämmer överens gäller kartan”, var det inte så det hette i lumpen?

Beredd berätta för kommunen
Därför kommer nu ett meddelande till min kära kommun, apropå tätortskartan ni gav mig. Jag har alltså upptäckt en gata som inte finns. För ett rundligt konsultarvode är jag beredd att i detalj visa er var den inte finns. Jag hade tänkt mig kaffe med kaka och påtår på Café Schackrutan på Storgatan. Påtåren är förhandlingsbar. Sedan kan vi åka dit och titta, ni orienterar, jag är publik.

Sanning? Ja, det är sant vartenda ord.
Redan namnet på kartgatan är småkul i sammanhanget.

Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3. Delrapport 4.

Lättsprungen med månskensrink

I dag har jag hedrat vilodagen genom att vila själen och jogga mycket lätt genom Olsäter. Allt som kan kallas gata där. Ett särskilt hedersomnämnande till Småstadsvägen. Giller’n.

Orten kanske inte klarar Statistiska Centralbyråns definition av en tätort. Strunt i det, den klarar min.

Lättsprungen, sex gator, 5,29 invånare per hektar, har en månskensrink och ett sågverk. Vad mer begär du som gatuplockare?

Gatuplock hösten 2014:
Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.

Färdig. Fääääääääääärdig!

Det har sina fördelar att vara äldre herre. Då kan du leva som du vill, inte en människa bryr sig. Inte du själv heller. Gränsen går vid 63.

Hösten det året du fyller.

Så nu har jag sprungit alla gator i vår kommuns centralort. Först tog jag själva Forshaga, sedan Dyvelsten och sist vår förort Skived på andra sidan älven.

Gatuplock 2014 var ett mycket viktigt projekt. Det höll en äldre herre frisk, vältränad och hindrade ett 19-tal tillfällen till synd.

Nu står jag till förfogande igen.

Delrapport 1. Delrapport 2.

Skenar mot mål i mitt Forshaga All In

På ytan är det den allra gråaste, vanligaste höstmorgon du kan tänka dig. Meteorologerna har spått mörka moln och himlen är blåsvart när jag vaknar. Älgjakten pågår i skogarna runt Grossbolstorp men inte den orangesprakande sorten med rimfrost i gräset när skyttarna placeras ut. Den grå, lite fuktiga sorten.

Vem bryr sig om ytan? Vem bryr sig om att min kropp tycker löpning och tidig morgon är som ketchup och chokladglass ihop?

Ett glas vatten, en halv skiva knäckebröd utan smör och pålägg. Sedan i väg. Vi tar bilen första biten. Löparskorna och jag har ett uppdrag, här finns inte tid till några onödiga transportsträckor till fots, inte på gator som redan är rödmarkerade på kartan i arbetsrummet.

Det är i dag vi ska bli klara. Färdiga. Gå i mål. Vore jag skapt som folk skulle jag vänta till i kväll, när kroppen är vaken och ingen arbetsdag väntar. Men vem har sagt att vi måste vara skapta som folk?

Jag parkerar vid Folkets hus. Knyter om skosnörena, låter bli att stretcha, plockar på mig fingervantarna och den kopierade Forshagakartan och knäpper i gång gpsklockan och pannlampan. Snart pinnar benen på som om det vore vardagsmat för dem att avsluta sitt livs första Forshaga All In kvart över sju en disig onsdagmorgon i oktober.

All in? Mmm, det kallas så på springsvengelska när en grupp löpare springer exempelvis alla motionsspåren vid friluftsgården i ett sträck. I vårt fall skulle det bli en hel halvmara i kuperad terräng, om du bara lade till en extra runda i 400-metern.

Jag har aldrig gjort det. Jag har min egen plan.

Gatuplock kallar jag det. Street scanning. Den här morgonen ska vi bli klara, löparskorna och jag. I gps-en finns beviset, gata ner och gata upp. Vi gjorde det inte på en dag, det är sant, men vi tog varenda gatstump. Meter för meter, risiga kvarter och välansade, vi var där. Det är bara en stump kvar på Storgatan i norr plus två smågator kring Bruksgatan och sedan ett par kilometer på den asfalterade banvallen, där alla forshagamotionärer förr eller senare hamnar, vare sig vi cyklar, springer eller åker inlines. Ska vi vara noga är banvallen inte markerad som gata på kartan men jag kan ju inte sluta gatplockningen utan att ha fått med själva juvelen. Klarälvsbanan.

Hela tiden möter jag folk på väg till skola och arbete. Andningen är lätt nu, rytmen flyter. Bara tre bilar på konsumparkeringen, Cåpakiosken stängd, vid lärcentret samlas cyklar och mopeder. Tass tass tass mot fuktig inlinesasfalt.

Icke nu. Icke nu. Men nu! … skenar jag i mål där vår asfalterade banvall möter järnvägsbron. I dag är bron vackrare än någonsin och älven brusar och blänker.

Bil tillbaka hem, upp i arbetsrummet, ritar de sista kilometrarna röda på tätortskartan för 2014 och gör en alldeles ny notering i träningsdagboken.

Onsdag morgon den 15 oktober. Blev klar med att springa alla gator i Forshaga tätort väster om Klarälven. Det tog tretton dagar. Lite trött först men sedan lätta ben. 8,3 kilometer.

Nu är det gjort. Jag är barnsligt lycklig. Projektet har ökat min träningslust med 37 procent de här dagarna om jag ska tro träningsdagboken och det ska jag.

– Hur sa? Fortsätter bron över älven? Bor det folk på andra sidan? I en egen tätort som kallas Skived?

Jaså gör det.
Har de någon gata?

Nej, svara inte. Jag vet hur det blir.

Uppfinner en träningsform till

En sport och två träningsformer har jag uppfunnit.

Sport
Sporten heter automatgräsklipparfotboll, fast internationella förbundet funderar som bäst på ett namnbyte.

Träningsform 1
Min första träningsform heter svampjogg. När jag googlar ordet pekar första träffen på denna blogg. Då har ordet ändå levt sitt liv bra länge i mina träningsdagböcker och på facebook innan det dyker upp på bloggen.

Träningsform 2
Min andra träningsform uppfinner jag den 2 oktober. Jag är 63 år och behöver lite krydda i tillvaron. Löpträna är roligt men ibland går det rutin i mitt samliv med löparskorna, stigen och motionsspåret. En sådan dag är det. Skorna sitter på och gps:en har fått fin kontakt med satelliterna. Det är bara löplusten jag inte får kontakt med. ”Tölitt…” viskar en inre röst inom mig. Det betyder tjatigt och det ordet har jag nästan aldrig hört med springskorna på.

– Tölitt?!
– Hitta på nåt nytt, lura mig, viskar min inre löpare.

Då gör jag det. Lurar honom. Saken är den att när kroppen börjar bli trött brukar jag lura mig själv att jag bara behöver springa till nästa tall eller lyktstolpe. Dit bort orkar du. När jag kommer fram får jag höra att jag bara skojade. Det blir till att fortsätta. Nu gör jag likadant.

– Bara den här gatan, säger jag med bestämd röst.
– Går vi hem sen?
– Typ.

När Hagagatan är klar tar vi nästa. Och nästa. Själen glömmer bort att det var tråkigt i dag och kroppen springer som om varje gata vore den näst sista. Vi tar en till va? Snälla.

Så går det till när jag uppfinner träningsformen street scanning eller gatuplock som den heter på svenska. När jag publicerar detta bör inlägget bli den andra svenska googleträffen på ordet. (Det går att få en träff på fulsajten Flashback också, men där handlar det om värre kemikalier än mitt kroppsegna endorfin). Gatuplock, prova själv. Mitt mål är att plocka alla gator i Forshaga tätort, jag måste springa varje gata i hela dess längd och sedan rita in det på kartan. Gata efter gata.

Det kommer att ta ett tag.
Sedan ska jag berätta att jag bara skojade.