Kan ju inte säga att jag plågat mig genom de senaste dagarna. Jag har ett roligt jobb. Fast nu är det semester. Den första veckan ska jag ta ut gräsklipparen. Veckan därpå tanka den. Tredje veckan starta den. Resten ger sig nog själv, skulle jag tro.
Om grannarna innan dess skulle få för sig att jag ”glömde” en snygg oval på framsidan, sist jag klippte, så kommer jag envist att hävda att det är en fröodling av klöver. Klöver är nyttigt, fråga vilken humla som helst.
Tjo!
Funderar allvarligt på att lägga undan broddarna för säsongen.
Det är nog riskfritt nu.
Jag hoppas så att det är rätt beslut.
*
… och i dag kom det i Värmlands Folkblad:
Mitt svar till Gunnar Odhner
Bilden av kaos.
Moln är vattenånga som har dunstat, sa han.
Bevisa det.
Låt mig en enda gång se ett 25 mil långt moln, format som Klarälven när hon strävar mot havet.
Snälla.
Hamnar bakom en medmänniska med släpkärra på Storgatan i en lagom stor kommunhuvudort. Mitt framför kommunhuset tappar han en hel del av sin last. Två torra julgranar.
Det är mycket nu.
Snart är det midsommar också.
Tillfällig paus.
Singelsuccé? På sju sätt?
Grushandeln går framåt.
Nätet vår nya rullstensås.
Jag har hamnat i barndomen min. Almars gård norr om Karlstad, den som mina föräldrar och farföräldrar arrenderade av kyrkan i tio år innan flytten i början på 1959. Här lärde jag mig gå, där borta där det är restaurang nu lärde jag mig dricka spenvarm mjölk. Farmor brukade ge mig den i mugg och katterna fick sin på fat.
– Tyckte jag verkligen om nymjölkad mjölk, farmor?
– Ja, svarade hon i alla år så länge hon levde. Det var du och katterna.
Länk till min krönika på Tankesmedjan Ida:
På en lagårdsbacke mitt i minnena
Telefonören ringer. Han har kommit på en sak, säger han:
– Ju högre lön desto mindre hund.
– Dårfink, svarar jag.
Sedan pratar vi om vädret i stället. När solen skiner och gräset växer så det bubblar, då har den fattige inte ett strå, förklarar han. Telefonören är så där ibland. Aldrig att jag hört honom säga ”klasskamp”, ”klyftor” eller ”djupt orättvist”.
Han tänker ut sina tankar själv och formar dem av egna ord.
Jaså, har de småhundar de.
När solen skiner som bäst, gräsmattan är nyklippt, kaffet är urdrucket och liljorna står stolta vid bäcken, då går jag in och knäpper på datorn. På Youtube hittar jag sången som våra vänner i Norge sjöng den där förfärliga julimånaden för tre år sedan. Herborg Kråkevik sjunger Til ungdommen av Nordahl Grieg. Värnet mot våld är tron på människovärdet. Finns här nöd och svält beror det på svek.
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
…
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Sakta nynnar jag Nordahl Griegs vackra rader medan jag går ut igen för en tur med den nyladdade grästrimmern.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen.
Youtube-länk:
Herborg Kråkevik: Til ungdommen
På Spotify hittar du en vacker inläsning av Aase Bye. Liksom Kim Larsens version.