Jag var kär i skogen. Jo, i träden, gläntorna och suset med, men jag menar mer handgripligt. Första slidkniven fick jag vid sju års ålder, en scoutkniv med parerstång. Ärren på fingrarna finns kvar, men då har jag huggit med yxa där några gånger också. Pappa hade inte läst Ronja Rövardotter, för den var inte skriven än, men han begrep att en bondpojke måste kunna hantera ett verktyg och träna på att inte skära av sig fingrarna.
Bästa sättet att träna är att tälja. Så vi täljde. Pilbågar, slangbellor, barkbåtar, kojor, små träfigurer, sälgpipor, späntade stickor att tända i spisen med för mamma.
En kniv är alltid bra att ha. Varje kväll satt vi och vässade våra knivblad med ett bryne. Blötte, gned och slipade. Pappa citerade Herr Arnes penningar, det var visst ett väldigt knivslipande i den filmen. Långt senare läste jag boken och hörde att han hade rätt.
*
Åren går och nu är jag kär i skogen. Var ska annars en tolvåring i värmländsk glesbygd ta vägen med sin bultande, obesvarade kärlek? Kär i skogen kan vara att rista ett hjärta i en savande björkstam, med namnet på henne som han för tillfället älskar för resten av livet.
Du kunde väl ha haft ett kortare namn, tös? Det kunde väl ha varit raka bokstäver, inte alla dessa krokiga?
Här står en annan och sliter så blogen skvätter.
