Dags igen för mitt årliga inlägg om det som norska Klassekampen en gång kallade ”Pampene på pengesekken”. Hur många industriarbetare behövs det för att slita ihop till en toppdirektörs inkomst? Hur många skolstäderskor som mamma?
Det är LO som varje år undersöker hur orättvist klassamhället Sverige år. De kallar undersökningen Makteliten och den kan få vem som helst att se rött.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen. 2024: 77 industriarbetare.
Bedrövligt. Se rött!
### Här är undersökningen: Makteliten – lämnar resten bakom sig ### Det gick 102,8 städare på en toppdirektör. ### Se rött. Kräv rättvisa. Kräv jämlikhet!
Samtidigt kommer svenska banker med en egen undersökning. Svenskarna blir lyckligare med högre lön, säger den. Men – gränsen går vid 50 000 kronor, sen blir vi inte mycket lyckligare.
Det var de där spännande åren i slutet av 1960-talet. Då när allt var möjligt. Jag var aktiv i olika radikala föreningar och nu hade vi fått några medlemmar som var aningen äldre än oss gymnasister.
En av dem var Mats Parner, född 1943. Det var han med den östgötska accenten. Han som skulle bli mattelärare och så småningom landets skickligaste försäljare av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. En gång sålde han ett nummer av tidskriften till min käre far som råkat besöka Karlstad. Det var bra gjort, pappa var inte särskilt intresserad.
Två veckor senare sålde Mats ännu ett exemplar av samma nummer till pappa. Då kan man sälja.
Den så kallade parnerskan Nå, min vän Mats har inte bara gjort sig känd som en säljande profil i såväl Karlstads gatuliv som mellan bokborden vid Värmlands bokfestival. Han är minst lika flitig som skribent.
”Parner skriver på sin variant av svenska, den så kallade parnerskan med dess lätt humoristiska överdrifter” som Jan Ollars skrev i en recension i Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana.
Vi som läser Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad har igenom åren ofta kunnat ta del av hans debattlusta, analytiska förmåga, skrivglädje och humor där. Förutom det recenserar han böcker i Wermlandiana och har publicerat sig flitigt även på nätet och annat håll.
Matematik, Thomas Quick och världen 2011 kom boken Virtuoser med blick för talens magi. En samling längre essäer kring kultur, matematik, matematiker och matematikhistoria.
2012 gav han ut Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essayer. ”…säkert är att han hela tiden är högst underhållande vare sig han skriver om Nils Dacke eller Sarah Leander. Därtill kommer att essäerna är mycket allmänbildande” skrev Bengt Åkerblom i sin recension i Wermlandiana.
2013 kom Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal. Här gick Mats Parner grundligt igenom det uppmärksammade rättsfallet kring Thomas Quick/Sture Bergwall som engagerat många inom juridik och psykologi i Sverige. En av hans källor var Bergwall själv.
2024 gav han ut en bok tillsammans med en annan radikal Karlstadsskribent, Stefan S. Widqvist: Brev. Ord som växlades under hösten 2023 och vintern 2024. I den samtalsboken bytte de två tankar och reflektioner under en längre period. Sammanfattningsvis en bok som underhåller, ger insikter och påverkar skrev Jan Ollars i sin recension.
Utan påtagligt andmatartycke En afton hösten 2024 blir Mats så kontaktad av en annan legendar och karlstadsprofil. Den pensionerade VF-fotografen Lennart Fernqvist, numera aktiv i Karlstads Hembygdsförening. Kan Parner möjligen tänka sig att hålla föredrag där någon gång till våren? Valfritt ämne men helst med värmländsk anknytning.
Det kan Parner. Men vad ska han tala om?
”… till slut valde jag en smula våghalsigt ’Selma Lagerlöfs liv och författarskap’. ”.. dels för att sätta press på mig själv, dels också, och framför allt, för att jag ville bilda och utbilda mig inom ett område, där mina kunskaper var blygsamma.”
Vi som känner Mats vet vad som sedan följer. En intensiv period av inläsning.
”Något visste jag förstås om henne – det gör väl alla – men de kunskaper jag hade var obestridligen av det blygsammare slaget. Å andra sidan hade jag ett halvårs förberedelsetid. Jag såg det som en förmån att jag vid min ålder fick möjlighet att förkovra mig inom ett terrängavsnitt utan påtagligt andmatartycke och utan chans att slippa undan. Bundit upp mig hade jag i praktiken redan gjort.”
Slukar böcker av och om Selma Han läser Elin Wägners tvåbandsutgåva från 1942-1943. Han läser Anna-Karin Palms levnadsteckning från 2019 och Vivi Edströms från 2002. Han läser andra böcker som berör författarinnan. Han ser Selma Lagerlöf på film, hör henne tala i radio och läser förstås romaner och noveller som hon skrivit.
Vilka verk ger störst utbyte intellektuellt? Efteråt nämner han Herr Arnes penningar, Kejsarn av Portugallien, Körkarlen, Tösen från Stormyrtorpet, En herrgårdssägen, Charlotte Löwensköld och den kontroversiella antikrigsromanen Bannlyst från 1918.
Den 14 maj 2025 håller Mats Parner så sitt föredrag inför Karlstads Hembygdsförening. Då har han redan skrivit sju essäer under förberedelserna och tanken slår honom att han ska ge ut en bok om Selma Lagerlöfs liv och författarskap.
Inte för att han tror att han har något nytt att komma med. Inte för att Selma gått och blivit hans favoritförfattare. Men för att han haft stor och varaktig behållning, särskilt av verken ovan.
Det blir till slut en bok på 176 sidor. Berättelsens kraft – essäer om Selma Lagerlöfs liv och författarskap (Bernhards förlag, 2025).
Hjälpte judiska flyktingar ”Den Lagerlöf jag ser framför mig är en robust kvinna, seg, ihärdig och begåvad med häpnadsväckande arbetskapacitet, där en vilja av järn eller snarare härdat stål ingår bland komponenterna” skriver han i förordet.
Selma Lagerlöf som hon framstår i bokens till slut 16 essäer är en generös och hjälpsam människa, bra arbetsgivare åt 85 anställda på Mårbacka, flitig även med att hjälpa judiska flyktingar få en tillflyktsort i Sverige, liberal i god mening, besjälad av demokratiska ideal och med en bergfast tro på mänskliga fri- och rättigheter.
Om detta handlar boken. Om Selmas väg in i författarskapet, om hur hon slår igenom, får Nobelpriset och väljs in i Svenska Akademien. Om resor och livskamrater. Om Agrippa Prestberg, Gustaf Fröding och Röpecka.
”Att den fula ankungen, som under uppväxten led av sin medfödda höftskada med ty åtföljande hälta, i tidens fullbordan utvecklades till en fullfjädrad svan berodde nog, till inte så liten del, på att både tyst läsning, hög läsning och muntligt berättande regelbundet tillämpades i löjtnant Erik Gustafs och hans äkta hälft Louises hem på Mårbacka. Selma blev tidigt presenterad för och bekant med storheter som Tegnér, Runeberg, Bellman, Topelius, Fredrika Bremer och Anna Maria Lenngren. Bibeln läste hon från perm till krita redan som tioåring.”
Från perm till krita – där har du parnerskan.
En annan umgängesform som höll intellektets små grå celler i trim var det flitiga brevskrivandet, menar han. På Kungliga biblioteket i Stockholm finns 42 000 brev till eller från Selma Lagerlöf.
Mats Parner har skrivit sin bästa bok, underhållande, full av kunskap och inlevelse. Jag tycker mycket om den. Tag och läs!
Talar kring boken På onsdag den 28:e januari klockan 18.30 talar Mats i Tingvallakyrkan i Karlstad, arrangör är Karlstads Humanistiska förening. Ämnet är Berättelsernas kraft – om kvinnorna i Selma Lagerlöfs liv och berättelser.
Han är intressant att lyssna till också, den intellektuelle finurlingen från Skänninge och Orrholmen.
Sa jag det?
### Vi trodde på framtiden. Klicka och läs mitt blogginlägg om den tidigare boken Brev. ### Mats Parner är uppväxt i östgötska Skänninge. Den enda ort i landet som upplevt ett äkta elefantuppror.
Jag förstår att du undrar, käre läsare. Nu kan det sägas. Lättfil byggde denna smäckra kropp. Lättfil och gurka.
Det är Coop som hälsar att i fjol köpte vi 107 liter 0,5-procentig lättfil samt 11,1 meter gurka till vårt hushåll på Grossbolstorps höjder.
Eftersom jag vet att vi är två personer i hushållet. Eftersom jag dessutom märkt att den kära vännen äter yoghurt till frukost, inte fil. Ja, då är slutsatsen given: jag är gjord av 107 liter lättfil och drygt fem meter gurka.
Dags att avsluta min miniserie om artificiell intelligens, AI. Varför inte låta huvudpersonen få sista ordet? Det är inte mer än rätt.
Jag öppnar gratisversionen av ChatGPT och skriver in den här prompten:
Du är bloggare. Skriv ett kort inlägg om vad man bör tänka på när man använder AI.
Det tar några tiondelar av en sekund, högst, innan följande dyker upp på mobilskärmen. Jag har inte ändrat ett kommatecken i ”hans” blogginlägg:
AI är ett fantastiskt verktyg – men precis som med allt kraftfullt gäller det att använda det med eftertanke.
För det första: var källkritisk. AI kan låta självsäker även när den har fel, så dubbelkolla alltid fakta, särskilt när det gäller nyheter, hälsa eller juridik. För det andra: tänk på integriteten. Undvik att mata in känslig eller personlig information som du inte vill ska spridas eller lagras.
Det är också viktigt att komma ihåg att AI inte ersätter mänskligt omdöme eller kreativitet. Se det som en assistent, inte en facitmaskin. Använd AI för inspiration, effektivitet och stöd – men låt dina egna värderingar, erfarenheter och idéer styra slutresultatet.
Kort sagt: använd AI smart, nyfiket och ansvarsfullt.
Lägg ner AI-tjafset skriver en karl i en Facebookdiskussion.
Jag har inte mage att blanda mig i samtalet och hälsa att han är för sent ute. I fjol var det 4 av 10 svenskar över 8 år som använde AI-verktyg.
AI betyder artificiell intelligens, en konstgjord förmåga till ”tänkande” och analys. Talar vi om generativ AI, då betyder det att programmet i min dator kan skapa. Själv har jag på lek använt det vanligaste AI-verktyget ChatGPT (gratisversionen) både till att skriva några texter och göra ett par bilder.
Bäst hittills blev talet till gubbarna när vi fikade i skogen med vår vandrargrupp.
Ändå är även jag sent ute. Redan har 3 av 10 svenskar skapat en textbearbetning med AI-verktyg. Nästan lika många använder AI-verktyg i jobbet.
”De vanligaste textbearbetningarna som svenskarna gör med AI-verktyg är att sammanfatta större texter som rapporter, artiklar eller att generera nya texter – allt från uppsatser och berättelser till CV och rim. Var sjätte svensk ägnar sig åt detta”.
Det skriver Internetstiftelsen som undersöker svenskarnas internetanvändande varje år.
Från prompt till hallucination Här är fem ordförklaringar från samma stiftelse under adress internetkunskap.se:
Generativ AI:AI som kan skapa nytt innehåll: till exempel text, bild, ljud eller video baserat på stora mängde data den tränats på. Prompt: Den instruktion eller fråga du skriver till ett AI-verktyg. Iterera: Att jobba i flera steg: titta på svaret, justera, förtydliga och be AI:n försöka igen. Persona: En roll du ber AI:n att anta, till exempel sträng lärare, kunnig cykelhandlare eller snäll farmor. Hallucination: När AI:n fabulerar fritt och svarar osant.
Skada eller nytta? Vad är jag mest rädd för med den här nya tekniken? Det är att den ska skada upphovsrätten och ta jobbet från duktiga skrivare, tecknare och fotografer. Att den ska hota den professionella bildens trovärdighet. Att den ska fortsätta sprida alla dessa killgissningar. Det finns ju folk som tror på dem.
Vad gillar jag? Framför allt hur förunderligt snabbt den kan sammanfatta en lång text eller skapa struktur åt ett projekt du håller på med. I sina lyckligare stunder kan den till och med författa litterär text.
I Karlstad har företaget Biltema skrivit en lärobok i hur man inte ska bete sig i ett förhållande:
Kapitel 1. Hur man gör slut per mobil. Kapitel 2. Hur man väljer fel tidpunkt. Kapitel 3. Hur man kastar alla gamla fina minnen. Kapitel 4. Hur man vägrar prata om saken. Kapitel 5. Hur man funderar på att föreslå ett deltidsförhållande framöver. Vissa timmar.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.
Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.
I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.
Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.
Men nu är jag klar. Tack, alla.
Bäst, näst och tredj’ Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.
Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.
Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.
Nej fyra.
Den berättar Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.
Om er själva, nämligen. Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.
### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”. ### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare. ### Undrar hur mycket som var sant.
Trivs.
LÄSTA LISTAN – Boktips från alla som kom på kalaset
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Bibeln Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor Mötley Crüe: The Dirt
Jag har ingen detaljkunskap om dagens ambulansutlarmning i Värmland. Men jag vet hur det var på min tid, 1987-1991. Och – hur det blev efter den första omorganisationen sedan. Då, när SOS-operatörer i Karlstad började få svara om akutfall ända bort i Tornedalen i värsta fall. Då när jag själv en gång som inringare fick förklara för en stackars operatör någonstans i landet var Molkom ligger.
Lösningen?
1. Ändra lagen så polis, sjukvård och SOS får flagga folk som varit våldsamma mot ambulansen. Tekniskt är detta enkelt 2025.
2. Se till att SOS-centralerna i landet åter får ett begränsat geografiskt område att hjälpa. Exempelvis Värmland och Åmål.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
