Rätt i tiden

Mångfald

Du har legat fel i tiden alla dina dagar du, säger opponenten.

Fel i tiden? Jag? Men snälla du, jag var vietnamdemonstrant på 1960-talet, vänsterintellektuell i industrin på 1970-talet, joggare och miljöaktivist på 1980-talet, frilans med attacheväska och Altavista på 1990-talet, mellanchef med förmånsbil på 2000-talet och mångfaldsvänlig pensionär på Facebook på 2010-talet. Nu planerar jag att gå med strumpor i sandaler försommaren 2017, om jag får ha hälsan och sandalerna håller.

Kan en ligga mer rätt i tiden än så?

# Hur kan jag förklara att en text är självironi, inte satir?
## Gå till läggen. Allt finns där. Allt ovan är sant.
### Innan Altavista kom fick vi leta i länksamlingar.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vår tids problem

Geijersgården

Jag har varit på Geijersgården och samtalat med kloka människor om tiden, den som är, den som var och den som kommer. Ju mer vi talar, desto mer inser jag att vår tids problem är den skenande fördumningen.

MiddagPå Erik Gustaf Geijers tid kom filosofins och järnhanteringens nyheter direkt hit till Ransäter från kontinenten, utan att ta omvägen via Stockholm. Herrgårdarna var kulturhärdar, avkrokarna var centra.

Nu sprutar den ena usla realitysåpan efter det andra ut sin låtsasverklighet över nejden, här och i resten av landet. På Facebook stångar klokheten pannan blodig mot faktaresistensen. Den svenska skolan, där vi alla fick samma chans, bryts isär och de lönsammare delarna säljs till girigbukarna. Knäpper du på tv-nyheterna får du se den mest obildbare presidentkandidat Nordamerika skådat rapa upp sina ständigt nya oförskämdheter, pinsamheter och främlingsfientligheter.

Folk är inte dumma, folk är kloka bara de får chansen. Just nu får inte alla det, när dumheten sprutmålar världen och tar betalt för det.

Fördumning pågår.
Stäng alla dörrar och fönster.

Port

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Dödstädar på finska hyllan

Fil och feromoner.001

Det är inte lätt för en så’n som mig att dödstäda. Vem har hjärta att slänga det tomma emballaget till doftämnen till en doftfälla för granbarkborrar?

Jag fann det i en tidskriftssamlare märkt Finland. Det var där jag hittade en diskad plastförpackning för filmjölk från finska resan 1982 också. Tvådeciliters från Hj. Ingman.

I dag får du inte störa mig. Jag hittade en bok där med, jag håller på och läser den. Skogsindustrin i det självständiga Finland, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund 1918-1968. En jubileumsskrift de sände mig, när jag skrev brev till finsk skogsindustri och berättade att jag skulle åka till Rautalampi för att titta på de nejder en av mina släktgrenar lämnade på 1600-talet.

Brukar inte du skriva pappersbrev till branschorganisationer, när du ska klättra upp på en skogshöjd i ett annat land?

Undrar var jag fick tag i adressen.

Fick avstå jord till flyktingarna
Stör inte. Jag läser om hur småbönder blev lurade på sin skog även i Finland, men om hur landet 1924 till sist antogs lagen om ”fastigheter som av trävarubolag i strid med lag förvärvats”.

Jag läser om vinterkriget som ledde till att Finland förlorade över 10 procent av sina skogstillgångar till Sovjetunionen. Landet blev av med 70 exportsågar, fyra fanerfabriker, en trådrullefabrik, fyra pappersbruk, sju träsliperier och kartongfabriker, fem sulfitcellulosafabriker och två sulfatcellulosafabriker.

”För att kunna placera den lantbrukarbefolkning, som lämnat det avträdda området, var det nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder skaffa den odlings- och skogsmark. Den s. k. snabbkolonisationslagen stiftades, enligt vilken också träförädlingsindustrin måste avstå betydande arealer.” 

Över 100 000 nya småbruk skapades åt frontmän och flyktingar från finska Karelen. Nya gårdar inom landet, märk väl.

Var ligger Sibbo?
Det är inte lätt för en sådan som mig att dödstäda. Är du född nyfiken är det mycket som är intressant. Jaså står det Viiliä på filburken, är det filmjölk det på finska? Från Sibbo/Sipoo.

Var ligger Sibbo? Fasen, nu måste jag kolla det också. Jag kommer aldrig att bli färdig.

Trivs.

Tidskriftsamlare Finland### I Sverige har brukssamhällena ofta namn som slutar på fors, eftersom det var ur forsen de fick sin kraft.
### Det är likadant i Finland.
### Många skogsindustrisamhällen slutar på koski som betyder fors. Kuusankoski, Kyröskoski, Myllykoski, Valkeakoski, Äänekoski och Jämsänkoski.

Majakovskij, molnet i byxor och min maxpuls

Ananas

En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.

Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.

En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.

Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?

Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.

Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?

Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?

Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!

Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.

Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!

Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.

Så seg är inte gubben.

När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.

Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.

Än ligger jag långt före det schemat.

I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.

Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.

Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.

Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.

Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:

Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!

Eller när han blir kär:

Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.

Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?

Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.

Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!

Fääääärdig, pryd stången!

Sillimester

Majstång kommer av verbet maja som betyder pryda.

Ne.se berättar att på senmedeltiden och senare drog djäknar, gesäller och drängar omkring med majstänger, när de uppvaktade borgare och bönder. De sjöng och hade upptåg för sig för att skaffa mat och dryck till sin vår- eller sommarfest.

Trevlig midsommar och tack för att du hittat hit under året. Det har gjort mina dagar gladare.

Trivs.

### … och där blev jag klar med det stora frilansjobbet från i vinter och vår. Blir en del finlir innan tryck men det räknas inte.
### Ledig på heltid nu?
### Sällan.

Majken Johansson och smörblomman

Majken J

Jag har många luckor. En människa kan inte läsa allt och jag har tvingat mig igenom så många tillfällighetstexter genom åren, för filmjölkens skull och för att jag ville.

I stället.

Nå, planen rullar på. Nu tar jag itu med Majken Johansson. Läser på allvar poeten ”Ma-haha-jken Joha-honsson”.

Solen skiner, åskan mullrar i väster, skatorna matar nyskalingar och hade jag suttit i skugga hade det varit 28 grader varmt.

Diktsamlingarna i början tycker jag om.

”En gång av slump en gång i månaden /
öppnar sig skrivbordslådan /
och en halvskriven dikt flyger ut i rummet /
flaxar omkring och landar på skrivmaskinen”

Det hon publicerar efter omvändelsen säger mig mindre. Fast 1989 skriver hon bland annat Liten endorfintrilogi. Sådant triggar alltid igång den här kroppen, särskilt när jag har nyköpt gps-klocka men inte får springa.

Dikten Ambition är tryckt samma år:

”Jag vet så mycket om att längta /
att jag tänkt /
börja längta /
också åt alla dem som ingen längtan har kvar”.

När boken med hennes diktsamlingar är läst fotograferar jag den i gräset. Efteråt, då bilden ska publiceras, upptäcker jag att frälsningssoldaten Johansson tycks hålla i en smörblomma på vår tomt. Det ser så ut.

Nu har åskan slutat mullra runt omkring oss och det är bara 25 grader varmt. Jag går för att läsa mer om Majken Johansson och Lundagruppen.

Smörblomman har fullt upp med sitt.

Den estetiken har vi sett förr

I går hamnade jag i en minidiskussion om estetiken bakom alliansledarnas gruppfoto, det som ligger ute på deras gemensamma webbplats. (Här kan du läsa mitt inlägg om fotot).

Varför är det när jag är som elakast besökarna strömmar in?
Det får jag fundera på under veckan.

Det mesta jag vill ha sagt om det kalla fotot står i lördagens inlägg. Inklusive tillägget, som är hämtat från en facebookkommentar jag gjorde till ett par vänner jag gillar. Här nedan är en bild från en annan tid, för att visa vilken bildsyn och människosyn alliansfotot påminner mig om.

FOTOT påminner mig om nå’t, sa jag. Inte deras politik, inte deras utseende. Fotot som visar vilken bild Alliansen vill ge av sina ledare.

Bilden från förr som jag kom att tänka på är en detalj av en större propagandaaffisch. Klicka om du vill se hela affischen. Varje tid har sin bildsyn och propagandaestetik. Varje ytterlighet med. Ibland sammanfaller de. Förstår inte alliansens kommunikatörer vad gruppfotot de format liknar?

Ibland är det bäst om vissa tiders bildspråk inte återkommer.

Skärmavbild 2016-05-29 kl. 10.57.02

Klicka om du vill se hela bilden.

Falsk nostalgi för idyllsynta?

Bonad

Då slår det mig vad det är jag sysslar med. Svensk idyllrealism.

Bilden visar en pappersbonad jag fotograferade på toaletten på en av favoritkaffestugorna, den i Hamrane i Dalsland. Ser du gossen med skottkärran? Ser du ladugården i bakgrunden, det gulgröna gräset, den blå himlen, troskyldigheten?

Sovjetisk socialrealism förvrängde min kultursyn några år i ungdomen, innan jag förstod att människor var individer, inte statyer. Har jag på liknande sätt en överdriven syn på min egen barndom bland skrockande hönor, vårystra kor, kloka och renliga grisar och en och annan vemodig storspov på inflygning över ägorna östpå?

Kärrar

Sann bild men inte ändå
Först blir jag förälskad i bonaden. Sedan gör jag detaljförstoringen på pojken och blir ännu mer förtjust. Sådär var det, så vill jag minnas mig. Bilden är alldeles sann. Samtidigt ljuger den, för det finns skuggor. Det finns alltid skuggor.

Att vi inte hade bil.
Att vi inte hade tv.
Pengarna vi hade ont om.
Inga språkresor, inga restaurangbesök, inte veta hur du spelar en grammofonskiva.
Lantbruksnämnden, rationaliseringspolitiken, auktionen.
Den auktionen glömmer jag aldrig.

Fin bild. Sann bild.
Bara inte hela sanningen.

Åsa Romsons och mina tårar

Automat

Utsmyckad biljettautomat i Åmål.

Tårar i rösten i min radio. Det är språkröret Åsa Romson som tackar för sig.

Jag tänker inte recensera Miljöpartiet, det får bli en annan gång. De splittrar vår miljörörelse tyckte jag när de bildades och tycker så än. De har en massa bra idéer och folk och en väldig förmåga att hålla sig med knepiga vänner, det tillhör också bilden. Så blev de recenserade i alla fall.

Tårar var det. En gång lärde jag mig uttrycket mjukhetens styrka. Maskrosen växer genom asfalten, det är starkare att våga visa sig svag än bara stark.

Jag glömmer aldrig när det satt folk på främre raden och först skrattade och sedan grät, vid några av mina antirasistiska föreställningar. Det handlade om vår resa till södra Polen och Auschwitz. Först skrattade de, sedan grät de.

Vi är en del som har alerta tårkanaler. När tv:n blir det minsta sentimental brukar familjen titta kärt på mig: – Pappa gråter.

Grät inför kommunpamparna
Mitt personliga rekord var när jag började snyfta inför provinsens kommunalråd och kommunchefer, vid en trafikkonferens. Plötsligt hör de ärrade politikerna hur länstrafikbolagets informatör får tårar i ögonen mitt i sin power point-bild om kommande priser i kollektivtrafiken.

Jag tyckte så synd om dem.