Lärdomar – Sida 70 – SVENSSONS SLÄNG

Två år och hälsa han som ska till Antarktis

I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.

Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.

Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.

Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.

Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa

Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall

Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.

Trivs.

Skrivövning: text till bilden

ÖVNING:
Skriv en text till bilden. Associera fritt. (Klicka på bilden om du vill se den bättre).

Diskutera din färdiga övningstext. Vad är dess styrka, vad vill du förbättra? Skrev du en början som fångar läsaren? Hur lade du upp kompositionen? Replikerna, för de handlingen framåt och karaktäriserar den som talar? Hittade du några betydelsebärande detaljer?

Månadslön: 25 snökäppar

Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.

660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.

25 snökäppar i månaden.

Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.

660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.

Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.

När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.

Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.

– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.

Ett land med djupa klyftor är djupt korkat

Jag borde skriva om orättvisorna i Sverige. Jag borde använda en del av uppgifterna från undersökningen som det berättas om i nya filmen.

Att den rikaste femtedelen av svenskarna äger nästan allt, eller 87 procent av den totala förmögenheten.

Att inkomstklyftan bara växer. Sedan 2006 har den tiondel av svenskarna som har lägst inkomst tvingats minska sin årsinkomst med 3 500 kr. Minska! Under samma tid har den tiondel som tjänar mest fått lov att öka sin årsinkomst med 56 200 kronor.

Detta borde jag skriva om. En människa som är klyftig är smart, ett land med djupa klyftor är djupt korkat. Varför skriver jag inte om det varenda dag?

46 gånger mer än en arbetare
När Landsorganisationen i Sverige, LO, undersökte saken för ett tag sedan kom de fram till att framtiden verkar ljus för svenska miljonärer. Fast riktigt så sa de förstås inte. I rapporten Makteliten – klyftorna består undersökte de omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare. Inte kapitalägarna.

År 2011 tjänade den makteliten i landet i genomsnitt 5,4 miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 316 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare.

Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.

År 2011 fick de 50 undersökta toppdirektörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.

Korkad klyfta
Läs siffrorna igen. Känner du några industriarbetare som jobbar hårt? Det gör jag. Känner du några chefer som också jobbar hårt? Det gör jag. Känner du någon enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? 46 gånger. Det gör inte jag. Hur jag än går igenom bekantskapskretsen och hur jag än grubblar, funderar, fantiserar och filosoferar – så kan jag inte komma på en enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än någon annan.

Det är inte en nödvändig skillnad.
Det är en orättvisa.
Det är en omänsklig och korkad orättvisa.
Den spräcker ett samhälle.

Visa filmen på varenda möte
Titta på den här filmen nu. Klicka och titta. Den är ny, tar 5 minuter och 16 sekunder och visar färska siffror över klyftorna i Sverige.

Den filmen borde svensk arbetarrörelse visa på varenda sammanträde fram till valet. Så snart en facklig organisation har möte, så snart en partigrupp i något fullmäktige träffas, så fort det är distriktskongress eller bara ett enkelt litet arbetsutskott. Visa filmen. Titta ordentligt på den. Prata om den. En enda fråga behöver ni ställa er:

– Är detta rätt?

Skriv en text, prata med Kai

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Älgen Hälge och det fria tänkandet bortåt Uppsala till

Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.

Appkonstruktörer är inte kloka.

I lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…

Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?

Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.

På samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.

För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.

Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.

Den läraren är på tok för bra

Ibland tycker jag synd om lundsbergseleverna. Det verkar som om läraren de har i delkursen ”Det går an” är alldeles för bra.

Varför tror de annars att det går an att bränna småkillar med varma järn?
Varför tror annars en av deras mer berömda föredettingar att det går an att låna en annans design, själv ta äran och sedan tiga om saken?

Det går inte an.

Oktober är den tiden

Det är den tid på året då människan bygger världar och skapar framtid. Folk går till sina jobb och uträttar, projekt växer fram, byggnader byggs, hem blir inredda, produkter färdiga, vackra saker föds på ritningar, studiecirklar startar, sånger skrivs, bilder föds, stora tankar.

Oktober är den tiden. De svaga tror att det är höst men Karlfeldt visste bättre. Det är en vår. En färgglad tid då även naturen bygger nya anlag, förbereder det som ska explodera i färgen grönt i maj.

Här hemma brinner aroniabuskarna vi planterade nu orangeröda bredvid gräsmattan. Snart ska de täckas av snö för andra gången i sina liv.

Jag längtar.
Dit också.
Men först har jag en orangeröd färg att lagra i minnet.

Gatubild

Humor. Ofta svår att definiera, ofta svår att förklara, men alltid lätt att se när skrattet slår snett.

Min färska diagnos

I lördags kom jag på ordet, jag är anekdotiker.

Du måste bara sätta igång mig först. Då kommer det. ”Ja just det, sätta igång ja. När jag var ung hade vi en traktor som man måste veva igång. En gång slog veven tillbaka så det slog axeln ur led på…”

En äkta anekdotiker berättar varje sådant minne minst fem gånger i ett normalt fikarum. Det kan vara någon som var borta de första fyra gångerna. Man får veva på.

”Jo, vi hade en traktor när jag var barn, en Fordson Major, med vev på. En gång…”

Blogganmärkning: Kära språkforskare, kom ihåg var ni läste ordet ”anekdotiker” först i en svensk text på nätet. Här. Samma plats där Google allra först hittade ordet ”tölsvadd” också. Mycket viktigt. Inga samband i övrigt.