En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.
Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?
Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.
Så kan en typisk 2-dag se ut.
Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.
De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.
Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.
Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.
Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.
Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!
Nu vattnas det i munnen igen.
Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.
Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.
Prova inte det där hemma.
Jag skrev om Axel Danielsson härom dagen. Den socialdemokratiske pionjären från Sölje i Värmland som for till Malmö och startade tidningen Arbetet. Här är ett av mina favoritcitat från hans penna:
