Det är fredagkväll och han är nyvald riksdagsman. Han har ställt upp för att han tycker Saken är viktig, inte hans egen person.
Det är fredagkväll och nu funderar han över hur han bäst kan stärka de kollektiva lösningarna. Hur ska han prioritera? Vad kan han göra som gör bäst nytta för Saken, inte bara för att han själv vill synas?
Nu kommer han på det. De gröna damskorna.
Det är fredagkväll. Snart är det tisdag.
I den ena länstidningen diskuteras en kommunsammanslagning i Värmland. Extremaste förslaget: slå ihop hela länet till en enda storkommun.
I den andra länstidningen berättas det att praktiskt taget alla kommunfullmäktigeledamöter i Karlstads kommun bor i innerstaden. Nästan ingen bor i ytterområdena.
Kan det sägas tydligare?
Krönika i Tankesmedjan Ida 19 mars:
Hur många politiker behövs det?
… och ändå, det är någonting särskilt med skrivandet. Författaren Sven Wernström brukar vara riktigt fyrkantig när han ska förklara hur en berättelse bör komponeras. Han tycker till exempel att sista kapitlet ska skrivas tidigt, så skrivaren vet vart han ska.
Inte hjälper det. Även Wernström måste erkänna att ibland händer det att romanfigurerna börjar leva sitt eget liv.
Jag håller på och läser en biografi över filosofen Ludwig Wittgenstein när tanken på detta slår mig. Första gången jag hörde Wittgensteins namn var i en röd stuga bakom sågen i Letafors år 1983. Jag läser och läser och boken vill aldrig ta slut. Den är grundlig, ibland omständlig och bredvid mig ligger en annan bok som jag hellre vill ta itu med. Då, på sidan 341, hittar jag citatet från Wittgenstein:
”Jag tänker verkligen med pennan, eftersom mitt huvud ofta ingenting vet om det som min hand skriver.”
Djupt inifrån lilldatorn hörs ett instämmande mummel när jag renskriver citatet. ”Ja-a, just så, just så kan det vara.” Jädra mystiker, varför får ni allt att låta så spännande? Är det nu jag ska erkänna att orden om pennan stämmer?
Ibland är det inte tanken som dansar, det är tangenten.
Jag vet vad skylten betyder. Åmot betyder att det är ett ställe där åarna möts. St betyder Stora, eftersom det är den större gården av två vid åmötet.
Det är bara det att ibland vill jag gärna läsa vägskyltar på mitt eget vis. Undrar hur många vi är som har stannat och fotograferat skylten i Dalsland?
Nu gäller det bara att göra exakt som han säger.
På ytan är det den allra gråaste, vanligaste höstmorgon du kan tänka dig. Meteorologerna har spått mörka moln och himlen är blåsvart när jag vaknar. Älgjakten pågår i skogarna runt Grossbolstorp men inte den orangesprakande sorten med rimfrost i gräset när skyttarna placeras ut. Den grå, lite fuktiga sorten.
Vem bryr sig om ytan? Vem bryr sig om att min kropp tycker löpning och tidig morgon är som ketchup och chokladglass ihop?
Ett glas vatten, en halv skiva knäckebröd utan smör och pålägg. Sedan i väg. Vi tar bilen första biten. Löparskorna och jag har ett uppdrag, här finns inte tid till några onödiga transportsträckor till fots, inte på gator som redan är rödmarkerade på kartan i arbetsrummet.
Det är i dag vi ska bli klara. Färdiga. Gå i mål. Vore jag skapt som folk skulle jag vänta till i kväll, när kroppen är vaken och ingen arbetsdag väntar. Men vem har sagt att vi måste vara skapta som folk?
Jag parkerar vid Folkets hus. Knyter om skosnörena, låter bli att stretcha, plockar på mig fingervantarna och den kopierade Forshagakartan och knäpper i gång gpsklockan och pannlampan. Snart pinnar benen på som om det vore vardagsmat för dem att avsluta sitt livs första Forshaga All In kvart över sju en disig onsdagmorgon i oktober.
All in? Mmm, det kallas så på springsvengelska när en grupp löpare springer exempelvis alla motionsspåren vid friluftsgården i ett sträck. I vårt fall skulle det bli en hel halvmara i kuperad terräng, om du bara lade till en extra runda i 400-metern.
Jag har aldrig gjort det. Jag har min egen plan.
Gatuplock kallar jag det. Street scanning. Den här morgonen ska vi bli klara, löparskorna och jag. I gps-en finns beviset, gata ner och gata upp. Vi gjorde det inte på en dag, det är sant, men vi tog varenda gatstump. Meter för meter, risiga kvarter och välansade, vi var där. Det är bara en stump kvar på Storgatan i norr plus två smågator kring Bruksgatan och sedan ett par kilometer på den asfalterade banvallen, där alla forshagamotionärer förr eller senare hamnar, vare sig vi cyklar, springer eller åker inlines. Ska vi vara noga är banvallen inte markerad som gata på kartan men jag kan ju inte sluta gatplockningen utan att ha fått med själva juvelen. Klarälvsbanan.
Hela tiden möter jag folk på väg till skola och arbete. Andningen är lätt nu, rytmen flyter. Bara tre bilar på konsumparkeringen, Cåpakiosken stängd, vid lärcentret samlas cyklar och mopeder. Tass tass tass mot fuktig inlinesasfalt.
Icke nu. Icke nu. Men nu! … skenar jag i mål där vår asfalterade banvall möter järnvägsbron. I dag är bron vackrare än någonsin och älven brusar och blänker.
Bil tillbaka hem, upp i arbetsrummet, ritar de sista kilometrarna röda på tätortskartan för 2014 och gör en alldeles ny notering i träningsdagboken.
Onsdag morgon den 15 oktober. Blev klar med att springa alla gator i Forshaga tätort väster om Klarälven. Det tog tretton dagar. Lite trött först men sedan lätta ben. 8,3 kilometer.
Nu är det gjort. Jag är barnsligt lycklig. Projektet har ökat min träningslust med 37 procent de här dagarna om jag ska tro träningsdagboken och det ska jag.
– Hur sa? Fortsätter bron över älven? Bor det folk på andra sidan? I en egen tätort som kallas Skived?
Jaså gör det.
Har de någon gata?
Nej, svara inte. Jag vet hur det blir.
Fördelen med att umgås med fyraåriga iPad-virtuoser är att du får nya ramsor att sysselsätta hjärnan med. Så nu har jag gått i tre dagar och nynnat på ett muntert filmcitat:
-Tjoho, tjoho, här gungar en ko.
En kväll går vi till vårt lärcenter för att lyssna på världsresenären Lasse Berg. Jag har läst hans Kalahariböcker och vill höra rösten.
Inlägg om böckerna:
Den uppfinningen var viktigast
Gjorde oss till människor
Vikten av hög densitet på en semesterbok
På senare tid har Berg åkt tillbaka till människorna han skrev om för många år sedan, för att se vad som hänt med deras liv. Hur lever de nu och hur tänker de?
I den fattiga indiska byn blev barnen fulla i skratt när han tog upp sin lilla mobiltelefon för att ringa hem.
– Titta. Han har ingen iPhone.
Tänk vad tiden går, säger Telefonören, tidigt en lördagsmorgon innan jag egentligen vill att det ska ringa. Ja-a, och tänk vad länge en är död, svarar jag.
– Eller hur. Det gäller att ta med sig nåt bra å läsa…
I hastigheten, framför badrumsspegeln, kommer jag bara på ett svar på hans infall.
– Å en bra dagkräm.
Telefonören svarar att det finns en bra en som heter Repair. Hur kan han veta sånt?
Det här är det tusende blogginlägget.
Det är så snällt så.
Det vill bara hälsa.
– Nu går vi och äter, sa chefredaktör Årnäs. Det var på den centerpartistiska länstidningen Värmlandsbygden och den han pratade med var en legend. Riksdagsman Bertil Jonasson (C) från Ekshärad. Själv fick jag följa med lite på köpet.
– Vart ska vi gå? sa den trevlige herr Jonasson, som var tidningens styrelseordförande.
– Vi går väl dit vi brukar, sa Sven Årnäs och travade i väg med oss.
När vi närmade oss Domusvaruhuset i Karlstad började den gode Jonasson att konstra. Nej, vänta, där kunde han inte visa sig. Det var möjligt att restaurang Mirò på Domus serverade god och näringsrik föda, kanske potatis från Ekshärad till och med. Men han kunde verkligen inte visa sig där. Aldrig i livet.
– Tänk om nån från Nya Wermlands-Tidningen ser mig… sa riksdagsmannen.
Sven och jag visste vad vi visste men vi sa ingenting. Nu ville vi bara ha mat och vi var trots allt en generation yngre. När Jonasson satt sig till bords upptäckte han vilka som hade stambordet intill. Halva redaktionen för moderata NWT. Det fick gå det med. Maten var bra och vad i all sin dar skulle de journalisterna ha kunnat skriva om centerriksdagsmannens lunch på kooperativa Mirò? De åt ju själva där varenda dag.
Vem sa ni?!
Det är Konsum Värmlands utmärkta krishantering de senaste dagarna som får mig att tänka på den här händelsen från 1980-talet. Konsum har haft sin kris, den pågår nog än, och jag har sannerligen hört till de arga. Fast jag har räknat till hundra nu och uppmanat mina kamrater att hålla fast vid kooperationen. Det är när det blåser som vännerna behövs allra bäst. Det går att göra om och göra rätt.
En ny tf verkställande direktör är tillsatt. Han får inte ens hälften av den lön som föregångaren hade. Bra. En ny och större styrelse är tillsatt. Bra. En av de nya i styrelsen – är förre centerriksdagsmannen Erik A Eriksson.
Erik?!
Övriga i styrelsen var väntade. Erik, som är en lika klok och bra människa, var oväntad. Jädrar vad jag gillar det, ibland finns det hopp om mammas och pappas gamla parti. Varför skulle inte en centerpartistisk bonde kunna tycka att Konsum är en bra idé och dra sitt strå till stacken? Det är ju samma mat vi pratar om, den som han har producerat och den som vi äter.
Världen går framåt, världen går förbaske mig framåt.