De mobbade, osynliga

Landsbygdsborna ”är den sista gruppen som det är okej att mobba öppet. De nedsättande termerna om landsbygd eller de som bor där är många. Det är självklart kränkande i stunden att höra att man tillhör de losers som bor i en håla. Men det får också effekter på sikt i form av ett vi och dom” skriver Christel Gustafsson i en debattartikel på Tankesmedjan Ida.

Hon fortsätter:

”De senaste tio åren har en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned och tjänster har centraliserats till huvudorterna. Effekten blir primärt en sämre lokalbevakning. Men den innebär också ett osynliggörande av stora delar av Sverige.”

ÅkerEn syn som förskräcker
Jag är uppväxt på svensk landsbygd på 1960-talet och minns auktionerna, de färska granplanteringarna på åkermark, småbönderna som letade sig bort till industrin. Jag behöver inte åka tillbaka till barndomens trakter för att se vårt kommande medielandskap framför mig.

Den synen förskräcker.
Det blir tyst och mörkt och folktomt.

Christel Gustafsson på Tankesmedjan Ida:
Staten har lämnat oss

Uppfinner en träningsform till

TrattisarEn sport och två träningsformer har jag uppfunnit.

Sport
Sporten heter automatgräsklipparfotboll, fast internationella förbundet funderar som bäst på ett namnbyte.

Träningsform 1
Min första träningsform heter svampjogg. När jag googlar ordet pekar första träffen på denna blogg. Då har ordet ändå levt sitt liv bra länge i mina träningsdagböcker och på facebook innan det dyker upp på bloggen.

Träningsform 2
Min andra träningsform uppfinner jag den 2 oktober. Jag är 63 år och behöver lite krydda i tillvaron. Löpträna är roligt men ibland går det rutin i mitt samliv med löparskorna, stigen och motionsspåret. En sådan dag är det. Skorna sitter på och gps:en har fått fin kontakt med satelliterna. Det är bara löplusten jag inte får kontakt med. ”Tölitt…” viskar en inre röst inom mig. Det betyder tjatigt och det ordet har jag nästan aldrig hört med springskorna på.

– Tölitt?!
– Hitta på nåt nytt, lura mig, viskar min inre löpare.

Då gör jag det. Lurar honom. Saken är den att när kroppen börjar bli trött brukar jag lura mig själv att jag bara behöver springa till nästa tall eller lyktstolpe. Dit bort orkar du. När jag kommer fram får jag höra att jag bara skojade. Det blir till att fortsätta. Nu gör jag likadant.

– Bara den här gatan, säger jag med bestämd röst.
– Går vi hem sen?
– Typ.

När Hagagatan är klar tar vi nästa. Och nästa. Själen glömmer bort att det var tråkigt i dag och kroppen springer som om varje gata vore den näst sista. Vi tar en till va? Snälla.

GatuplockSå går det till när jag uppfinner träningsformen street scanning eller gatuplock som den heter på svenska. När jag publicerar detta bör inlägget bli den andra svenska googleträffen på ordet. (Det går att få en träff på fulsajten Flashback också, men där handlar det om värre kemikalier än mitt kroppsegna endorfin). Gatuplock, prova själv. Mitt mål är att plocka alla gator i Forshaga tätort, jag måste springa varje gata i hela dess längd och sedan rita in det på kartan. Gata efter gata.

Det kommer att ta ett tag.
Sedan ska jag berätta att jag bara skojade.

Så fort jag vänder ryggen till

SöderHär tar bloggen semester en ynka vecka och genast är skendebatterna i gång. De som är till för att skymma sånt som är viktigare. Trillingnötter var helst du knäpper på en dator, folk som vill radera negerkungar i litteraturhistorien, svarta t-tröjor i riksdagskammaren.

Mitt i tröjdebatten står vår andre vice talman och mumlar hotfullt. Björn Söder har uttalat sig om klädkoder förr. I höstas berättade denne ordningsman att han inte vill se några kurdiska folkdräkter i riksdagens talarstol. Det skulle bädda för penisfodral.

Varje gång jag hör sådana dumheter från helsingborgaren önskar jag att jag vore elak. Då hade jag kunnat skriva att freden i Roskilde var ett elände och borde rivas upp. Fast så elak är jag inte. Aldrig att jag skulle komma på tanken att någon i Skåne borde ha använt ett modernt, elastiskt penisfodral på vårvintern 1975.

När jag skriver 38-årige Söders namn på Eniro får jag träff på Svenska Rovdjursföreningen. Internet har humor. Björn ÄR en naturlig del av vår svenska fauna.

Hans idéer är det inte.

Inga hederliga avsikter

Jag vill ju inte lämna ut dem. Damerna som regelbundet landar i min mejl har säkert de hederligaste avsikter. Det har inte jag.

TwooJag har inga avsikter alls med dessa förhoppningsfulla. Inte med Monika, 60, din nye SmartMatch. Sjekk henne nå. Inte med Eva-Lena, 61. Inte med 69-åringen i min gamla hemstad som ønsker å møte 38 til 77 år gamle menn. Inte med någon av de andra kvinnorna heller. Jag är lyckligt gift sedan 36 år (just i dag), den kära vännen och jag träffades för 47 år sedan. Vi älskar varandra innerligt.

Blir det någon skillnad så säger jag till.

Har inte bett om alla dessa mejl
Kära dejtingsajten Twoo. Det näst bästa vore om ni slutade skicka mig alla dessa mejl med hoppfulla foton. Allra bäst vore om ni tog bort mig ur ert register. Jag har inte bett att få hamna där och har aldrig lämnat några uppgifter. Den som vill får gärna nätdejta men själv behöver jag inte det. Fattar jag rätt så beror eländet på det facebookliknande Netlog som jag var med i ett tag. Twoo har köpt Netlog och nu försöker de göra oss alla till nätdejtare.

Friarmejlen är skrivna på norska. Din SmartMatch, Eva, utløper i 24 timene – velg nå. Snälla norskar, ta bort mig. Jag vill inte bli dubbelgift på nätfiskenorska.

Utløper gör jag helst själv men bara i motionssyfte.

Det är lördag

HöstDet är lördag i fosterlandet. In kommer Gösta.

Varning: detta är en länk som kan göra dig kraftigt beroende. Endera av att hitta avstängningsknappen så fort som möjligt eller så kommer du att tillbringa resten av ditt liv med att forska efter vad det kan ha varit för filurer som skickade in den här låten och många fler till radioprogrammet Bandet går, så många att de till sist fick göra en egen LP på ett riktigt skivbolag. Klicka inte, jag varnar, klicka inte!

Klicka förresten inte här heller, det kan faktiskt vara vanebildande.

Samtalets betydelse för tungvända oljetankers

RöstenJag har bytt åsikt några gånger. Om landsbygdspolitik, pacifism, kriget i Vietnam, synen på demokrati och två frågor till. Kanske tre. Tungvänd som en oljetanker men vändbar.

Fast en sak är säker. Det har aldrig hänt genom att någon har skrikit åt mig och klistrat på mig etiketter. På mig fungerar det bara med samtal, dialog, resonemang, samspråk, åsiktsutbyte och därefter lugn eftertanke.

Jag tror att samma sak gäller 100 procent av svenska folket. Inte 87.

Går vi att vända så beror det på samtal med någon som vill ha detta samtal.

Skrattet i maggropen farten i fötterna

Maggropen

Mitt i vardagen, mitt i steget, får jag ett infall ibland. Den här morgonen råkar blicken stanna till vid en formulering i vårt lokala annonsblad. ”Kom med skrattet i maggropen farten i fötterna så kör vi!”. Ja-a, dit ska jag, om jag så ska behöva arbeta för det.

I samma stund tittar den kära vännen över min axel. Jaså, du ska börja med showdans i höst, viskar hon och ler hon kärt.

Aj du, var det en danskursannons. Showdans? Den kära vännen vet vilken exakt koordinationsförmåga mina ben har. Koordination timmerupplag. Skymtar jag ändå något drömmande i hennes blick? Vad tänker hon på? Ser hon framför sig kommande fredagskvällar, där jag röjer undan alla möbler i vårt vardagsrum och visar de senaste movsen vi lärt oss på Medborgarskolans prova på-pass för ungdomar 13 plus? Med skrattet i maggropen farten i fötterna.

DansaJust nu är jag mycket frestad att anmäla mig. Jag får väl skaffa falskleg.
Släng dig i väggen, Fame.

Uppvakta sa vi inte

BjörkPå er tid sa ni väl ”uppvakta”, säger en ung vän till mig.

Nej du, uppvakta sa vi inte. Inte ”älskar dig” heller. ”Ja’ diggar dig” sa jag i början till henne som skulle bli min fru. Pinsamt tycker jag nu, fast då var de fåniga orden djupt och ärligt kända. Diggar henne gör jag än men med nya ord.

Absolut inte ”uppvakta”. Vad sa vi egentligen? Där hemma på skogen sa vi ”fria”, men vad sa vi när vi kom till stan och ville låta fina? Det har jag glömt. Hjälp mig, någon.

Friade vi aldrig där?

Fröken Onödigs torg

Fröken Onödig      Fröken Onödig. Skulptur av Astrid Göransson.

Har min ungdoms centralort någonsin haft ett torg? Inte vad jag kan minnas. När vi kom på moped för att försöka träffa flickor, var det vid järnvägsstationen de satt och dinglade med benen. ”Trädtorget” kallade folkmun det, efter det stora trädet som trafiken gick runt. Men något torg var det ju inte.

47 år senare hoppar jag till först. En nyfiken nos undersöker min hand. När jag vänder mig om sitter nosen på en leonberger, den hundsorten förstår du snabbt. Uj uj uj, du var mig en stor och tydlig en… Nå, hunden är rar och låtsas inte känna att jag luktar hundrädd. Hennes husse har jag inte sett på länge, men 1967 var Håkan med på mopedturerna. Sedan blev han kommunalråd och nu har han också hittat tillbaka till Peking.

Svart med folk
Varför ett kvarter i Molkom kan heta Peking har jag glömt, men nu har de goda människorna kämpat sig till ett torg. En miljoninvestering med skulptur och allt. Framför ingången till Konsum är det svart med folk när Nyedstorget ska invigas. Varenda môlkôming tycks ha letat sig hit, bra många av oss återvändare med.

Solen skiner, PRO steker kolbullar, någon visar gamla bilder och kartor från stationssamhällets framväxt och skidklubben säljer skidåkarmössor. På scenen myllrar det av talanger. Sedan, efter några timmar och minst ett landshövdingetal, är det dags. Hon avtäcks.

Det onödigas nödvändighet
Fröken OHon heter Fröken Onödig och ligger och vilar i kanten av trappan i kanten av det nya torget i kanten av min gamla kommun i kanten av vårt spruckna Sverige. Jag tycker genast om henne. Det är inte det nödvändiga som ger livet skönhet. Det är det där andra, extra. Strax därpå delar de ut en hel bok med avfotograferade onödigheter som molkomsbor har samlat på sig genom åren. Jag gillar det. Elegant bevisar mina gamla vänner det onödigas nödvändigt.

När vi vänder tillbaka en stund på kvällen har folk redan hittat sina sittplatser på torget. Det är som om de alltid har suttit här och dinglat med benen. Nu kan mopederna komma.

 

Swecos skiss över NyedstorgetNyedstorget är ritat av landskapsarkitekten Louise Thyberg i samarbete med konstnären Astrid Göransson och med Kristine Johansson som projektledare. Astrid Göransson har också utfört skulpturen Fröken Onödig. Redaktion för boken (om) det nödvändigas nödvändighet: Astrid Göransson, Karin Karlsson, Lotta Mossum, David Skoog och Ingela Wessmark. 

Staven

Runes

”Varje gång sonen i familjen Nilsson öppnar förrådet möts han av sin mammas gamla skidstav. Han tror att hon fick den 1934 när hon gick på realskolan i Kiruna. Men då komplett med skidor och ytterligare en stav. Varför skidstaven av bambu fortfarande finns kvar i förrådet vet ingen.”

 

”En kaffekanna från Runes Konditori i Molkom står ovanpå köksskåpet i Mikael och Lena Svenssons kök. Mikael såg den på en loppis och kände sig tvungen att köpa den, trots att han någonstans visste att den aldrig skulle komma att användas. Mikael växte upp i Molkom och minns när han sprang till ’Runes’ för att köpa femöresgodis. Hans favorit var tefaten som först smälte i munnen och sen började brusa.”

Texterna och fotona med staven och kannan är hämtade från boken. Torgskissen är från Sweco.

Läs mer: (om) det onödigas nödvändighet