Det kan inte hjälpas att jag lider med denne någon. Han eller hon som piggade upp Alliansens webbplats med en alliansvimpel som fladdrade muntert för vänstervindarna.
Jo, det blåser från vänster, det syns tydligt på bilden. Inte nog med det, när han eller hon fladdrade till vimpeln, så kunde ju inte hela texten visas. Det hade inte blivit rätt. Därför kom bara de här bokstäverna att synas om Alliansen:
A S E N
De har ändrat på det nu. Nu står det bara A.
Något SEN tror inte Alliansen på.
Jag ska skicke dig så högt i vädre’ så kôrpera ska hinne bygge bo i rôva på dig innan du hinner ner.
Det är slute’ som går, sa bonnen när skithuse’ brann.
Det var svettigt sa skräddarn, slogs med ankonger’a.
Stort namn på litten by, hunn’ hette Håkan.
Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta.
Fattig var far min men inte åt han möss.
Vädre’: vädret. Kôrpera: korparna. Rôva: röven. Ankonger’a: ankungarna. Hunn’: hunden. Nôe: något. Ôt: åt. Katta: katten. Mä: med.
När solen skiner som bäst, gräsmattan är nyklippt, kaffet är urdrucket och liljorna står stolta vid bäcken, då går jag in och knäpper på datorn. På Youtube hittar jag sången som våra vänner i Norge sjöng den där förfärliga julimånaden för tre år sedan. Herborg Kråkevik sjunger Til ungdommen av Nordahl Grieg. Värnet mot våld är tron på människovärdet. Finns här nöd och svält beror det på svek.
Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.
…
Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.
Sakta nynnar jag Nordahl Griegs vackra rader medan jag går ut igen för en tur med den nyladdade grästrimmern.
Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.
Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen.
Youtube-länk:
Herborg Kråkevik: Til ungdommen
På Spotify hittar du en vacker inläsning av Aase Bye. Liksom Kim Larsens version.
I sociala medier snurrar hjärtlösa kommentarer runt om tiggare med mobil. Som om inte en arbetslös kunde behöva kontakta sin omvärld.
Jag kommer att tänka på diskussionen i en fryksdalskommun år 1954. Den gången var det en lokal kommunpolitiker som inte tyckte att socknens fattiga skulle ha hund.
Hund eller mobil, människosynen är den samma. Här är Stig Dagermans kommentar i hundfrågan den gången. Den känns obehagligt aktuell.
Dagsedel
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ety
att annars köper de valar
fruktar Herr Åleby.
Något måste beslutas.
Hundarna skjuts. Inte sant?
Nästa åtgärd: de fattiga skjuts,
så sparar kommunen en slant.
(Dagsedel i tidningen Arbetare av Stig Dagerman, publicerad 5 november 1954.)
Kväll och min tur att läsa högt. Hon som ska fylla fyra plockar fram en gammal bok ur vår hylla med barnböcker. Ritualen kan börja. Först författarnamnet.
– Den här boken har Gösta Knutsson skrivit, säger jag. Det var han som hittade på att ha frågesporter i radio. Tv fanns inte då.
Tre kapitel blir det, ur boken om Pelle Svanslös och taxen Max. Jag hade glömt vilken berättare han var, han som skrev om mobbaren Måns och den snälle Pelle. Boken kom ut 1944, första gången, när Hitler fortfarande styrde längre söderut.
Vad Gösta Knutsson tyckte om det fattar man direkt. Det är en antimobbingbok vi håller i våra händer. Redan i första kapitlet visar han att han gillar mångfald och vill kämpa för deras rätt som råkar avvika från det till synes normala.
Jag längtar efter fjärde kapitlet.
Bli aldrig exflickvän. Det verkar vara det farligaste som finns.
Ironisk suck från en medmänniska, trött på alla dessa förfärliga svenska öden och den missriktade manlighetskultur som stiger fram ur polisnyheterna.
Tiden är rolig. Kanske inte nutiden, alltid, men den tid som ger perspektiv. Här är sex regler för hur Mors dag bör firas, nedtecknade för 94 år sedan.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för Mors dag.
Det är inte den varma tanken som roar mig, det är det högtidliga språket. Därför har jag i god tid börjat förbereda en liten högtidlighet att hållas om aftonen den 25 maj, där far i huset medverkar.
Måste den vara liten?
Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:
Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.
Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?
Kattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.
Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.
Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.
Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.
Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.
Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.
Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.
Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.
– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.
Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.
Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.
Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:
Motargument.se – Hur man skapar ett monster
Ossalla.nu – Motargument mot myter om invandringen
Regeringen.nu – Vanliga påståenden om invandring
Bli inte lomhörd.
Nu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.
När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.
Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.
Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.
Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.
Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.
”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”
Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.