Etikett: Kartan

Vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant?

Springa och bada

Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.

Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.

Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.

– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.

Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.

Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.

Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.

Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.

Du står i ett månghundraårigt led och det går att förstå varandra

Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.

Ett par näverskorInnan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.

Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.

Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.

Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.

– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.

Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.

Ett par näverskorJag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.

Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.

”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.

Fåordiga är de inte.

Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.

– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.

Karelen

 

Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.

Den som planterar en palm

En kamrat berättar hur han sätter glögg och palmer. Samma dag. I almanackan står det september och i mitt sinne rullar stora vemodet in. Den mänskliga hjärnan är en märklig sak. Raskt drämmer hon till med den enda möjliga association som kombinationen glögg och palmer kan ge en lagom tjock man i 62-årsåldern på Grossbolstorps höjder när han ligger hemma i hösthosta.

Yngve Stoor.

Yngve StoorDetta var några dagar sedan. Nu sitter jag kvällarna i ända och lyssnar på vår ende svenska hawaiimusiker på Spotify. Låten hjärnan mindes var förstås Sjömansjul på Hawaii. Den kom på skivan Melodier som bedåra år 1945.

Låt efter låt lyssnar jag på, medan gitarrsträngen på dalmasens hawaiigitarr dallrarrarar. Två solröda segel, Mot Honolulus strand, Blå lagun – varenda låt rymmer längtan och framtidstro. Dall rarr rarr allr-ande kommer framtiden till oss.

Ge mig ett hårdrocksband som vågar spela in sjömansjulen och kalla skivan Melodier som bedåra. Låt folk tro på framtiden igen, så som den gör som planterar palmer i september 2013, trots att Anders Borg nyss har lagt fram sin nya budget och svartmyrorna gått framåt i kyrkovalet.

Månsken över Tahiti går också bra, om ni tycker den passar bättre för distade gitarrer och growlande trut. Är det nog med förslag?

 

Fotnot: något säger mig att det kan finnas generationer av barn som inte fått lära sig om världens främste svenske hawaiimusiker i skolan. Läs vad Wikipedia skriver om Yngve Stoor.

Brinner det hos Gösta?

– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans?
– Göstahult.
– Ja jag hör att du heter Gösta Hult, men var brinner det nånstans? Vi ska skicka brannkårn.
– Göstahult.
– Ja jag hör vad du heter, Gösta. Kan du inte berätta var det brinner nånstans?

Tänkbart scenario om SOS-centralen i Karlstad flyttas till Örebro, som det föreslagits. Lokalkännedom är inget du skaffar dig på en kafferast. Våra dialekter i provinsen kan också ställa till problem. Orten ”Kalann” står knappast på några kartor.

Antal Rud i VärmlandVad händer om någon får hjärtinfarkt i Rud och en anhörig från annan ort ringer åt honom? Vet du hur många Rud det finns i Värmland?

 

 

 

Replikskiftet i början skulle kunna hända med larmcentralen i Karlstad med. Fast risken blir större,  ju längre bort de som larmar ut blåljusen  ska sitta. Svaret är 24, förresten, det finns minst 24 Rud. Du ser dem på kartan här intill. ”Vilket Rud menar du? Jaså Rud i Ämtervik? Vilket Ämtervik?”.

 

Våra årliga spontana irrvägar

Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.

Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.

När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.

”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.

Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.

I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:

”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.

Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?

Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”

”Check”, sa Gustaf Ander.

Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.

Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.

Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.

”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.

 

Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.

 

De större orternas folkblad

Hur är det ordspråket säger? ”Man ska inte åka skidor när man sitter i glashus”? Är det inte så det heter?

I Värmlands Folkblad skriver en glad och trevlig skribent en krönika och tycker att Tidningstjänst är på väg att göra en ”Värmlandstrafik”. I hans version betyder det att hoppa över stopp på mindre orter.

Nu är jag ju inte rätte mannen att… men om jag vore det skulle jag skriva till den skrivglade skidåkaren och fråga hur det står till i hans eget glashus.

När jag var anställd på Värmlands Folkblad hade tidningen lokalredaktörer även i Årjäng, Säffle, Grums, Kil, Sunne, Munkfors, Storfors och Filipstad. Finns de kvar? Stannade hans eget företag på de mindre orterna? Tänk om det är tvärt om, att omvärlden håller på och gör en ”Värmlands Folkblad”?

Hoppas min vän får de större orternas folkblad ett tag till.

Frisk matematik på trakten

Sedan finns det ju den enkla matematiken också. Friska Forshaga har satt ut 120 kontrollstolpar i olika svårighetsgrader, 40 vardera i Forshaga, Deje och Mölnbacka. En del stolpar i skogen och många i tätorterna. Innan dess har de delat ut de tre kartorna till alla hushåll och fler finns att köpa, för den som behöver. När jag skriver detta har 224 personer noterat på www.friskaforshaga.se att de besökt 6 643 kontroller.

Folkhälsa. Hembygdskunskap. En liten liten grön tävlingsdjävul.
… och om någon frågar hur är det själv då, så blir svaret ett blygsamt ”Jotack, jag är nöjd”.

Men väntar ivrigt på de nya som kommer upp den 10 augusti.

 

 

 

 

 

 

Bilden från www.friskaforshaga.se

Köp en karta, ambulanspolitiker

Ska du ha en ambulans på marken så är det bra om den är placerad nära de som behöver åka med den. Ska du ha en ambulans i luften så är det bra om den också är placerad nära de som behöver åka med den. Samt att det finns en markambulans som kan åka när dimman stoppar flygningarna eller om den sjuke har blivit sjuk i tättbebyggt område där det inte går att landa.

Karlstad har många goda sidor men en helikopterplatta där skulle hamna väldigt ocentralt för en höljesbo med hjärtinfarkt.

Köp en karta, ambulanspolitiker.
Eller en stegräknare.

Börja gå.

… apropå diskussionen i Värmland om var en tänkt ambulanshelikopter ska placeras, Karlstad (bygge för 40 miljoner) eller Torsby. Samtidigt som diskussionen går om att minska antalet markambulanser. Som SOS-operatör har jag varit med om att tillfälligt tömma en värmländsk stad på ambulanser en mörk natt. Det är inte en upplevelse jag önskar någon medmänniska.

Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn

Ibland vill jag skriva något viktigt, så jag åker till Karlstad och dricker kaffe. I bibliotekshuset.

De visar en utställning där fram till den 25 februari och jag har inte sett den. Först dricker jag kaffe och försöker minnas hur det var. Den gången fanns inte internet, inte Google och jag trodde fortfarande att jag skulle vara journalist hela livet. (Och ge ut tre goda och en aning roliga romaner). Klockan 01.23 lokal tid lördagen den 26 april 1986 förstördes reaktor fyra utanför staden Pripjat i en explosion. Ett radioaktivt moln följde med vindarna över Europa och snart hade det molnet lärt varenda svensk ordet becquerel och att det finns en plats som heter Tjernobyl.

I början trodde vi det var själva becquerelen som var farlig, fast det bara är en måttenhet för radioaktivt sönderfall.

Farliga sandlådor
Radioaktivt sönderfall. Det man kan säga om sandlådorna som vi inte vågade låta våra barn leka i den första tiden och om kantarellerna som fortfarande är ohälsosamma att äta i Gävletrakten. De föll sönder för oss, precis som så mycket föll sönder det där året. Tänk vad glada vi var efteråt, när vi fann en flaska i skafferiet med saft som var saftad före 1986. Före det där som sannolikt inte kunde hända men som gav fullständigt fanken i min socialdemokratis sannolikhetskalkyler och lika fullt hände, nästan som om det var sant.

Nu är det 2013, internet finns liksom Google och jag är inte journalist längre men tror fortfarande på tre goda och en aning ro… asch dä kvetter. Livsmedelsverket finns och verkets webbplats berättar om följderna av den livsfarliga kärnkraften bortåt Gävle till:

Den som äter mycket vilt, bär och svamp bör välja svamparter som inte tar upp så mycket cesium. Om svampen är plockad där nedfallet var stort bör man inte heller äta alltför stora mängder av den.

Farliga svampar är sandsopp och rynkad tofsskivling. På Gävle kommuns webbplats står det att området väster om väg 272 klarade sig helt från det radioaktiva nedfallet 1986, så där kan man plocka bär och svamp utan risk att de innehåller cesium 137.

Det låter ju bra. Hur är det på andra sidan vägen, kamrater kärnkraftskramare?

Livsfarlig i 100 000 år
Detta tänker jag medan jag dricker gott kaffe i bibliotekshuset och surfar i bequereltrakterna. Jodå, Gävle kommun ligger öster om väg 272. Jodå, en del av
kärnkraftsavfallet (inte det vid väg 272) är livsfarligt för människan i 100 000 år.

Hundra tusen år. Hur många koppar kaffe hinner hur många generationer efter mig dricka under den tiden? Om en generation är 30 år, då är det 3 333 och en tredjedels generation vi pratar om. Ska vi avrunda till 3 334, nån i släkten kanske är lite het på gröten.

Kan jag skriva hela listan?
3 334 generationer. Nu gör jag det. Jag skriver det. Om kärnkraften i Sverige avskaffas i morgon, då slutar den vara livsfarlig först för mina barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

… ja för bra många sådana rader till i det här blogginlägget, om jag skulle rabbla upp alla, men det kan jag ju inte göra. 3 334 generationer delat med 15. Det blir drygt 222 rader.

Jo, jag gör det. Hur ska vi annars förstå. Jag gör det. Nu berättar jag för vilken generation av mina efterkommande som kärnkraften i Sverige slutar vara livsfarlig om den avskaffas i morgon, tisdag. Den slutar vara livsfarlig först för mina:

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-
barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-
barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-
barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-

barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-barnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarn-barnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarnsbarnbarns-
barnbarnsbarnbarnsbarn.

Först för det där sista barnet och dess syskon börjar ett liv utan livsfaran från svensk kärnkraft.

Ska ni aldrig lära?
Nu går jag för att titta på utställningen i bibliotekshuset. Den heter Visst går det! – från kärnkraft till förnybar energi. De som har gjort den vill visa hur Sverige kan ställa om till en förnybar energiförsörjning.

Helt och hållet förnybar.

Om ni nu inte lärde något av det vi sa i folkomröstningskampanjen 1980, svenska politiker. Ni som fortfarande tror på välsignelsen från historiens värsta sophög. Om ni nu inte lärde något av Tjernobyl, för vars skull sandsoppen i Gävleskogarna fortfarande är förpestad. Ni som fortfarande tror på välsignelsen från historiens värsta sophög.

Då kunde ni väl ha lärt av Fukushima?
Tänk vad de ska skämmas för er, de 3 334 som kommer efter er.

En del kommer nog att byta efternamn.